”Nedlagd” bana kontrollmäts

1011411_417055115080203_406740713_nVisserligen är tågtrafiken till och från Malung på Västerdalsbanan nedlagd sedan länge. Det hindrar dock inte Trafikverket och Infranord från att kontrollmäta standarden på banan. Idag rullade den så kallade mätvagnen in i Malung, draget av ett av Rush Rails diesellok. Det rapporterar en förvånad kollega från detta dansbandsmusikens mecka. Han hade till och med sinnesnärvaro att knäppa en bild som jag fått tillåtelse att använda i bloggen.

Västerdalsbanan är drygt tolv mil lång, och går från Repbäcken utanför Borlänge till Malung. I december 2011 lades persontrafiken ned. Godstågen vänder i Rågsveden, tre mil från Malung. Green Cargo kör flis från Rågsveden. Från Vansbro har nu timmertågstrafiken kommit igång, med Rush Rail som operatör. Rush Rail tog över det så kallade Trätågsupplägget i januari, men saknade ERTMS-utrustade lok. Därför användes under flera månader lastbilar för timmertransporterna.

Västerdalsbanan var en av de första banorna som utrustades med det nya säkerhetssystemet ERTMS. Ironiskt nog blev också detta en av anledningarna till att persontrafiken försvann. Banunderhållet var för dåligt och investeringskostnaden för fordonen blev för hög. Det har talats om belopp på 20 miljoner kronor för ERTMS-ombyggnad. En summa som varken staten eller länstrafikbolaget var beredda att satsa.

Annonser

Nåt att skrämma barnen med

2013.1550Nyhetstorka är något som brukar drabba alla nyhetsredaktioner den här tiden på året. TV och tidningar och radioprogram fylls med diverse märkliga inslag. Här hemma vill till exempel lokaltidningen skriva en artikel om en viss bloggande lokförare. En reporter hörde av sej förra veckan, men då jobbade jag, så den planen sprack. Vi får se om reportern hör av sej igen. Nyhetstorka, alltså. Egentligen tror jag inte att nyhetstorkan existerar. Jag vet av egen erfarenhet att det händer spännande saker även under sommaren. Det gäller bara att anstränga sej lite extra, att gräva lite djupare. Men sånt tar tid och ofta är redaktionerna dåligt bemannade under sommaren. Dessutom är många av journalisterna vikarier, som är ovana vid rutiner och sitt bevakningsområde. Det är inte lätt att hinna bygga upp ett kontaktnät på några veckor eller ens på några månader.

Det råder ingen nyhetstorka i den här bloggen heller. Däremot råder det tidsbrist. Idag har jag knappt hunnit läsa mina mejl. Jag har klippt gräset, tvättat husfasaden och tagit med hela familjen till ett topphemligt ställe vid Mörrumsån där vi letade fiskedrag i över en timme. Åh, vad Alice och storebror trivs i ån! Dessutom dök svärmor och ”gammeldansken” in på oväntat besök. Ikväll har vi grillat kött och spelat kubb. Nu, äntligen, har jag tid att sätta mej framför laptopen. Men vad ska jag skriva om? Det är den stora frågan.

Det får bli en nödlösning. Jag fick en bild skickad till mej. Den är tagen i Alvesta i fredags för en vecka sedan. Filuren som hänger ut ur fönstret på Td-loket råkar vara den här bloggaren. Loket och 511 meter vagnar utgör tåg 9453, med slutstation Olofström. I normala fall brukar det vara två lok som drar, men just denna dag hade den andra maskinen fått bli kvar i Älmhult efter förmiddagens övningar. En kollega behövde det för att kunna köra ett extratåg med vagnar som var typ tolv dagar försenat från Belgien.

Mannen bakom kameran i Alvesta är en gammal kollega, som plåtat tåg i hela sitt liv. Nu har han gått i pension från det forna statsverket men extraknäcker lite på Veolia. Det var kul att se honom. Han brukar skicka julkort, med fina motiv från den svenska järnvägen. Årets julkort föreställde snälltåg (har det funnits styggtåg!?) 283 i Sandbäck på Blekinge Kustbana den 2 december 1973. Bilden som illustrerar det här meningslösa inlägget kommer nog aldrig att användas till julkort. Snarare att skrämma barnen med. Man får vara glad för det lilla.

Ordningen återställs

I januari, när kvartstrafiken till Älvängen drog igång från Göteborg, tvingades Trafikverket och Västtrafik att ändra upplägget på Kungsbackapendeln. Femminutersvändningarna flyttades från Kungsbacka till Göteborg. På så sätt frigjordes ytterligare ett spår på Göteborgs C. De senaste månaderna har spår 15 och 16 byggts om. Arbetena beräknas vara färdiga i början av augusti. Ombyggnaden möjliggör en effektivare användning av de båda spåren. Därför flyttas nu femminutersvändningarna tillbaka till Kungsbacka. Vändtiden i Göteborg blir ungefär en halvtimme. Precis lagom för att personalen ska hinna in på kontoret och hämta en kopp kaffe.

Trots beslutet: Rc1 kämpar på

283466_10153010163915284_1654941916_nI december fattade Green Cargo beslutet att samtliga lok av Rc1-typ skulle ställas av. Planerna skulle vara genomförda i februari. Istället skulle ombyggda Rc2-lok överta ”ettornas” arbetsuppgifter på bangårdarna i Malmö, Borlänge, Göteborg, Ånge och Hallsberg. Beslutet omprövades dock. Varför vet jag inte. Kanske kom någon på att det vore onödigt att använda fina Rd-lok, med AC och radio och allt, som rangerlok? Kanske berodde den nya inställningen på utbildningsproblematik? I och med krisavtalet minskades arbetstiden till 80 procent, vilket i princip omöjliggjorde större utbildningsinsatser. Hursomhelst. Rc1 är dyra att hålla vid liv. Det blir allt svårare att finna reservdelar. Även om loken klarade den här vinterns hot om avställning, så tror jag inte det dröjer särskilt länge innan de är borta från de svenska järnvägsspåren.

Men ännu används de alltså på bangårdar runt om i landet. Det blir dock allt mer sällan som de dyker upp som linjelok. En kollega i Malmö meddelar att en Rc1 för några veckor sedan fick rycka ut som räddare i nöden och dra ett tåg till Trelleborg. Vill man se Rc1 som linjelok ska man bege sej till Hallsbergs- och Frövitrakten. På denna 52 kilometer långa sträcka används ”ettorna” i stort sett dagligen som dragare i SFL-tågen 6640 och 6641. Imorgon avgår till exempel Rc1 1026 från Hallsberg 11.05 och återkommer 14.02 efter en sväng fram och tillbaka till Frövi.

Själv har jag ingen formell utbildning på Rc1. Det behövdes inte, enligt instruktionsföraren. De går aldrig på linjen, sa han. Jag fick bara behörighet på Rc2-6. Sedan dess har jag heller aldrig kommit i närheten av en Rc1. Möjligtvis hade jag kunnat få liv i den, med lite assistans. Jag har hört att det tydligen ska finnas två batterisystem, vilket kan ställa till det. Störst först, skulle man visst tänka när det gällde 24/48-volten. Lämna aldrig liten ensam, var en annan sak att memorera. Har det sagts mej, alltså.

En annan kollega råkade ut för samma sak som jag. ”Vi skippar ettorna, du kommer ALDRIG att behöva köra ett sånt lok,” sa instruktören. Det lät övertygande. Några veckor senare skulle kamraten köra sin första egna tur på Green Cargo. Nervös och spänd loggade han in i Platå för att se vilket lok han skulle klargöra och köra. Och naturligtvis: Rc1 1022. Lagen om alltings jävlighet. ”Jag fick liv i donet med lite hjälp från teknisk rådgivning i Hallsberg. Men det tog tid. Då undrade jag om det här med gods verkligen var nåt för mej. Men jodå, det var det,” skriver den fotograferande kollegan i ett Facebookmeddelande.

Jag tackar dej tusenfalt, Camilla

580268_10201494681958286_1119497596_nEn stor järnvägsvän har gått ur tiden. Blekinges förra landshövding Camilla Odhnoff avled igår i sitt hem i Lund. Hon blev 85 år gammal. Odhnoff kämpade i slutet av 1980- och i början av 1990-talet hårt för att rädda kustbanan genom Blekinge. Hon lyckades. Blekingetrafiken köpte in helt nya motorvagnståg och trafiken ökade på BKB. Idag är banan upprustad och elektrifierad och Öresundstågen avgår varje timme till Köpenhamn. För oss som minns Y1orna, Odhnoff och den gamla slitna Kustbanan, så är det nästan svårt att förstå hur utvecklingen kunde vända på ett så dramatiskt sätt. Utan landshövdingens insats hade det inte varit möjligt. Det är jag helt säker på. Odhnoff och miljöpartisten Cid Eliasson, som också ryckts bort från jordelivet, drog det tyngsta lasset av alla under de där åren kring 1990.

Jag minns ett dystert TV-inslag som Folke Rydén gjorde om Blekinge Kustbana. Jag har för mej att detta var ett av Rydéns första uppdrag för Sveriges Televisions räkning. Han intervjuade många personer. Bland annat Camilla Odhnoff. Det var verkligen mörka tider i Blekinge på den tiden. BKBs framtid var inte bara mörk, den var nattsvart. Men Odhnoff parerade skickligt alla frågor. ”Varför ska olönsamma järnvägar behållas?” frågade Rydén. ”Varför ska olönsamma landsändar behållas?” kontrade Odhnoff. Det var bra sagt, tycker jag. Landshövdingen höll verkligen hoppets låga brinnande i TV-inslaget. Alla andra var pessimister. Men inte Camilla Odhnoff. Hon trodde på sin järnväg. Då kändes det som en hopplös kamp. Med facit i hand är jag tacksam att landshövdingen inte lyssnade på ”bättre vetande”. Hon hade rätt, alla andra hade fel. Det fanns en framtid för BKB.

För några veckor sedan bad Blekingetrafiken om namnförslag på de tre nya motorvagnar som man köpt in för att trafikera sträckan mellan Karlskrona och Emmaboda. Jag har tidigare i bloggen berättat om vilka tre namn som jag tycker skulle passa. Ett av namnen var just Camilla Odhnoffs. Nu finns inte längre den förre landshövdingen bland oss. Som jag ser på saken så gör det hennes namn ännu mer aktuellt. Detta vore ett fint sätt att hedra henne. Själv blir jag varm i hjärtat när jag tänker på Camilla Odhnoff. Jag hoppas att hon har det bra i sin himmel. Jag tackar ödmjukast för din långa kamp, Camilla. Vila i frid nu. Och hälsa Cid.

Hur dum får jag bli?

DSC00144Idag har jag kört min sista Alvestatur inom överskådlig framtid. Det vill säga en och en halv månad. Igår fick jag äran att åka fram och tillbaka till Kalmar. Det var en bra tur. Jag vräkte i mej en gigantisk frukost, sov ett par timmar på hotellet och traskade sedan ned till Kalmarsund och tog ett dopp. Jag la mej på stranden för att soltorka och njuta av ”utsikten”. Det gäller som bekant att utnyttja kvartstiden på bästa sätt. Igår får jag nog säga att jag lyckades ganska bra med den saken. Men det var då det. Idag var jag tillbaka i vardagen. Olofström, alltså. Det var lättjobbat. Volvos Göteborgståg är inställda under semesterperioden. Genttrafiken pågår dock ännu en vecka, så jag och kollegan fick hämta ett för dagen väldigt litet tåg i Älmhult, lämna det på Olofströms övre och sedan ta ett något större tåg med oss tillbaka. Vi ställde av de två T44orna i Alvesta. Jag tankade det ena loket. Det var egentligen inte min uppgift, men vad gör man inte för att hålla sej på god fot med kollegorna? Dessutom var jag rejält före tiden, så den lilla uppoffringen kunde jag kosta på mej.

Nu tackar jag Alvesta för den här gången. Jag vet faktiskt inte när jag kommer tillbaka till min egentliga hemstation. Min nästa arbetsperiod kommer jag att tillbringa i Göteborg. Sedan har jag semester i tre veckor. Egentligen borde jag kanske kalla det ”semester”. Jag åker nämligen till Östersund i början av augusti, för att tjänstgöra på Inlandsbanan i sju dagar. I år blir det extra spännande. Turerna ser annorlunda ut, så den här sommaren kommer Östersundspersonalen att köra längs hela sträckan. Tidigare har jag bara åkt linjekännedom mellan Sorsele och Gällivare. Nu får jag alltså själv köra även den nordligaste delen av Inlandsbanan. Vissa skakar säkert på huvudet åt min utflykt norröver. Jobba på semestern liksom. Hur dum får man bli? Ja, den frågan är verkligen befogad. Ibland undrar jag själv hur det står till där uppe i skallen. Men för mej känns detta som en minimal dos arbete. Jag ser det som rekreation. Det är rofyllt och vackert att skumpa omkring i Y1an på Inlandsbanan. Jag är glad att chefen på Green Cargo låter mej göra detta.

Nåväl. När jag kommer åter från vildmarken, så blir det ett nytt pooluppdrag i Göteborg. Jag fick turerna igår. Det såg oförskämt bra ut. Jag börjar sent på kvällen efter min ledighet, och slutar tidigt på morgonen i andra änden av arbetsperioden. Precis som det ska vara. Det blir mycket Hallsbergskörning, men även några svängar till Kil och Grums. Värmlandsåkningen tycker jag är trevlig. Det beror nog på att jag tidigare inte kört så mycket på den banan. Därmed är vi inne i september. Den första arbetsdagen i denna månad börjar med en arbetsplatsträff i Stockholm, så då lär det inte heller bli någon körning i Alvesta.

DSC00163

Fem vagnar ur ingenstans

1003661_10201478393831093_1507190270_nKlockan var halv sju på morgonen när Den Vimsige svängde in på gårdsplanen med sin Ford. Både han och jag skulle denna dag bege oss till Älmhult. På grund av ett banarbete hade de två dieselloken parkerats i ”Ikeatown” istället för i Alvesta. För en gång skull passade det för mej och Den Vimsige att samåka. Det har inte hänt särskilt ofta de senaste månaderna. Även om vi båda bor i Blekinge och har tjänstgjort samtidigt i Alvesta, så kör vi helt olika vägar till jobbet. Men igår var det alltså dags. Jag har sju mil till Älmhult hemifrån. Det tar ungefär en timme att köra. Den Vimsige  och jag diskuterade huggormar. Han hade kört över en riktig best med gräsklipparen, men den överlevde. Min kamrat har traumatiska upplevelser av huggormar. En gång när han var liten gosse upptäckte han en huggorm som var på väg att slingra sej upp för en trappa. Inomhus i föräldrarhemmet. ”Den var på fjärde trappsteget och var minst en meter lång,” berättar han. Jag påpekade att en normal huggorm sällan blir mer än 75 centimeter. Den Vimsige erkänner motvilligt att han möjligen, högst eventuellt, kan ha kommit ihåg fel.  Den chockerande händelsen inträffade trots allt för ganska många år sedan. Själv undrar jag om huggormar verkligen kan gå i trappor? Det låter mysko. Men på den punkten är Den Vimsige säker.

Hur som helst. Vi gäspade och längtade efter en kopp kaffe. Vi närmade oss gränsen mellan Skåne och Blekinge. Skälmershult heter platsen. Något längre bort ligger Böglarehult. Där skulle jag inte vilja bo. Men det är en annan historia. Utanför Skälmershult vaknade plötsligt Den Vimsige upp ur sitt huggormsältande. ”Såg du?! Järnvägsvagnar!” Jag tänkte att nu har det nog slagit runt ordentligt i skallen på min medpassagerare. Är det barndomens möte med den jättelika huggormen som satt så djupa spår? Det är säkert tre kilometer till närmaste järnvägsspår, så ni måste förstå att jag var lite skeptisk till denna upplysning om vagnar mitt ute i ingenstans. ”Jag är helt säker! Jag har väl ögon att se med?!” Okej, visst. Vi bestämde att vi skulle stanna på platsen när vi körde hem framåt eftermiddagen.

Det gjorde vi. Och mycket riktigt. Fem brunvagnar står parkerade mitt ute på en grusplan bland granar, mygg och flugsvamp. Det var ett mysterium. Plötsligt dök en annan bil upp. Det var ägaren till järnvägsvagnarna. Han undrade förstås vad vi var för några filurer och varför vi fotade hans vagnar. Jag förklarade att vi är lokförare och blev lite nyfikna när vi tidigare passerade platsen. Jag frågade vad han skulle använda vagnarna till. Ägaren var hemlighetsfull. Ett museum? Kanske. Skulle han renovera vagnarna? Kanske. Hade det inte varit snyggt med ett lok också? Kanske. Jag blev inte så mycket klokare. Så mycket fick jag i alla fall veta att tre av vagnarna hade han hämtat i Vittsjö, en annan hade han köpt i Kramfors. Varifrån den femte kommer minns jag inte. Just Vittsjövagnarna har jag kört förbi många gånger. Fast inte med bil, utan med tåg. De stod länge uppställda längs linjen mellan Markaryd och Hässleholm. Men nu är de borta. Det är alltså här, i Skälmershult, som de numera återfinns. Man lär onekligen som länge man lever.

Efter studiebesöket satte vi högsta fart hemåt. Kära hustrun höll på att förbereda maten. Det kurrade i magen. Det var då Den Vimsige började skruva lite oroligt på sej i framsätet. ”Du kompis…eeh, alltså. Vi får nog vända…” Vadå vända? Tillbaka till Skälmershult? Nej, det var värre än så. Den Vimsige hade lämnat jobbväskan kvar i Älmhult. Och i den låg hans bilnycklar. Godnatt. Det fick bli en u-sväng. En timme och åtta mil senare passerade vi åter järnvägsvagnarna i skogen. För fjärde gången den dagen.  Den Vimsige håller onekligen hårt på sin image.