Fem vagnar ur ingenstans

1003661_10201478393831093_1507190270_nKlockan var halv sju på morgonen när Den Vimsige svängde in på gårdsplanen med sin Ford. Både han och jag skulle denna dag bege oss till Älmhult. På grund av ett banarbete hade de två dieselloken parkerats i ”Ikeatown” istället för i Alvesta. För en gång skull passade det för mej och Den Vimsige att samåka. Det har inte hänt särskilt ofta de senaste månaderna. Även om vi båda bor i Blekinge och har tjänstgjort samtidigt i Alvesta, så kör vi helt olika vägar till jobbet. Men igår var det alltså dags. Jag har sju mil till Älmhult hemifrån. Det tar ungefär en timme att köra. Den Vimsige  och jag diskuterade huggormar. Han hade kört över en riktig best med gräsklipparen, men den överlevde. Min kamrat har traumatiska upplevelser av huggormar. En gång när han var liten gosse upptäckte han en huggorm som var på väg att slingra sej upp för en trappa. Inomhus i föräldrarhemmet. ”Den var på fjärde trappsteget och var minst en meter lång,” berättar han. Jag påpekade att en normal huggorm sällan blir mer än 75 centimeter. Den Vimsige erkänner motvilligt att han möjligen, högst eventuellt, kan ha kommit ihåg fel.  Den chockerande händelsen inträffade trots allt för ganska många år sedan. Själv undrar jag om huggormar verkligen kan gå i trappor? Det låter mysko. Men på den punkten är Den Vimsige säker.

Hur som helst. Vi gäspade och längtade efter en kopp kaffe. Vi närmade oss gränsen mellan Skåne och Blekinge. Skälmershult heter platsen. Något längre bort ligger Böglarehult. Där skulle jag inte vilja bo. Men det är en annan historia. Utanför Skälmershult vaknade plötsligt Den Vimsige upp ur sitt huggormsältande. ”Såg du?! Järnvägsvagnar!” Jag tänkte att nu har det nog slagit runt ordentligt i skallen på min medpassagerare. Är det barndomens möte med den jättelika huggormen som satt så djupa spår? Det är säkert tre kilometer till närmaste järnvägsspår, så ni måste förstå att jag var lite skeptisk till denna upplysning om vagnar mitt ute i ingenstans. ”Jag är helt säker! Jag har väl ögon att se med?!” Okej, visst. Vi bestämde att vi skulle stanna på platsen när vi körde hem framåt eftermiddagen.

Det gjorde vi. Och mycket riktigt. Fem brunvagnar står parkerade mitt ute på en grusplan bland granar, mygg och flugsvamp. Det var ett mysterium. Plötsligt dök en annan bil upp. Det var ägaren till järnvägsvagnarna. Han undrade förstås vad vi var för några filurer och varför vi fotade hans vagnar. Jag förklarade att vi är lokförare och blev lite nyfikna när vi tidigare passerade platsen. Jag frågade vad han skulle använda vagnarna till. Ägaren var hemlighetsfull. Ett museum? Kanske. Skulle han renovera vagnarna? Kanske. Hade det inte varit snyggt med ett lok också? Kanske. Jag blev inte så mycket klokare. Så mycket fick jag i alla fall veta att tre av vagnarna hade han hämtat i Vittsjö, en annan hade han köpt i Kramfors. Varifrån den femte kommer minns jag inte. Just Vittsjövagnarna har jag kört förbi många gånger. Fast inte med bil, utan med tåg. De stod länge uppställda längs linjen mellan Markaryd och Hässleholm. Men nu är de borta. Det är alltså här, i Skälmershult, som de numera återfinns. Man lär onekligen som länge man lever.

Efter studiebesöket satte vi högsta fart hemåt. Kära hustrun höll på att förbereda maten. Det kurrade i magen. Det var då Den Vimsige började skruva lite oroligt på sej i framsätet. ”Du kompis…eeh, alltså. Vi får nog vända…” Vadå vända? Tillbaka till Skälmershult? Nej, det var värre än så. Den Vimsige hade lämnat jobbväskan kvar i Älmhult. Och i den låg hans bilnycklar. Godnatt. Det fick bli en u-sväng. En timme och åtta mil senare passerade vi åter järnvägsvagnarna i skogen. För fjärde gången den dagen.  Den Vimsige håller onekligen hårt på sin image.

Annonser

2 thoughts on “Fem vagnar ur ingenstans

  1. Hoppsan, det är sånt där som händer. .
    Trevligt veta vart Vittsjövagnarna tagit vägen.
    Jag har lagt en ”Knasig reseberättelse” på Postvagnen i kväll.
    varsågod.

  2. Minns att det i skogarna omkring min barndoms bygder, fanns en ombyggd järnvägsvagn. Den tjänade då som sommarstuga. Vet inte om den fortfarande finns kvar, då det verkar som att alla bygger gigantiska villor där det en gång stod små gulliga stugor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s