2013: Dressinen lever

DSC00017Dressincykling är trevligt. Jag har provat på det några gånger. Bland annat från Sankt Olof till Gyllebosjö i Skåne. Mitt sällskap fikade och badade i en sjö. Själv låg jag i skuggan under ett träd och sov. Jag vaknade inte förrän det var dags att trampa hemåt igen. Jag visste inte om det just då, men jag hade fått borrelia och var ständigt trött. Då trodde jag att tröttheten hade ett samband med jobbet. Men så var alltså inte fallet. Några veckor senare fick jag penicillin och kvicknade till.

En gång i början av min lokförarkarriär mötte jag två banarbetare som kom cyklande på en dressin på nedspåret i Örtofta, mellan Lund och Eslöv. Jag blev förvånad. Jag trodde dressinerna hörde till det förgångna. Jag berättade om händelsen för kollegorna i Malmö, men ingen trodde på mej. Till viss del kan jag förstå dem. Cykeldressiner känns onekligen som något som användes på stenåldern.

Flera år senare kom jag glidande i sakta mak med ett godståg söder om Halmstad. Jag hade stopp i nästa signal. Där av den låga hastigheten. Långt borta på det mötande spåret fick jag åter se en bekant syn. Den här gången hann jag slita upp mobiltelefonen och knäppa en bild. Därmed är saken bevisad. Visst används dressiner fortfarande av kamraterna på den gamla banavdelningen. Trots vad som står på Wikipedia. ”Dressiner användes förr i tiden av banbetjäningen (banvakter/banarbetare) för inspektioner och personalbefordran längs järnvägslinjerna. Den trehjuliga cykeldressinen, som var vanligast i Sverige, är gjord för att en person snabbt ska kunna lyfta den av spåret om ett tåg närmar sig”.

Därmed har jag också fått förklaringen till varför man på vissa platser kan se dressiner som står fastkedjade i kontaktledningsstolpar. De har inte glömts kvar, utan används faktiskt. Nåväl. I vintras, i samband med en spärrfärd till Billesholm, så ringde en tillsyningsman från Infranord (tror jag). Han skulle ut och syna banan mellan Åstorp och Teckomatorp. Vi hade samråd. ”Då lämnar vi Åstorp nu”, sa kollegan. Jag invände att det nog inte var någon bra idé, eftersom jag just skulle avgå med spärrfärden tillbaka till Åstorp och att det förelåg en uppenbar risk för kollision. Jag trodde naturligtvis att bangubbarna använde någon form av fordon när de synade banan. Kanske var deras dressin på verkstad. Dessa två kollegor skulle nämligen traska till fots hela vägen till Teckomatorp. Jag häpnade. År 2013. Jag säger då det.

Annonser

3 thoughts on “2013: Dressinen lever

  1. Som tonåring läste jag gärna Albert Engström minnen från järnvägen. Minns Du ”Gäst hos verkligheten” Pär Lagerkvists bok Gäst hos verkligheten, där författarens alter ego åker dressin med sin far, en scen som berättar om samhörighet, om närhet mellan generationer. -.
    Nu får Du en länk på temat ”Film och Dressin” – http://www.jvmv2.se/forum/index.php?mode=thread&id=104669
    Och sen en text från en annan sida – http://hem.passagen.se/ann-charlotteh/banvakthistorik.html
    Banvakten höll naturligtvis reda på tågtiderna men förseningar och extratåg kunde ställa till det, speciellt då informationen var bristfällig. Det var inte lika farligt då det gällde ångloken, som ju var rätt långsamma och gav en viss tidsfrist. Eftersom man inte i tid och otid ville lyfta av dressinen utan att först hinna någon sträcka, så lyfte man inte av den vid den första tutningen, utan först då tåget var ”i bakhasorna”. Hur länge man tordes vänta med att lyfta av dressinen berodde på hur starka nerver man hade. Detta gällde Malmbanan där trafiken ofta var hård. I och med elloken minskade tidsmarginalerna från det man hörde loket, tills det hunnit upp, och flera banvakter förolyckades.
    Ibland var banvaktarstugorna ensligt belägna och familjens enda transportmedel var cykel-dressinen. Under 1940-talet så var en banvaktarfamilj som bodde utefter riksgränsbanan på väg till några grannar. Banvakten, frun och alla barnen trängde ihop sig på cykeldressinen och hade just kommit in i en tunnel då de hörde elloket tuta bakom dem. Det här var ett anonymt extratåg – troligen ett sk tysktåg. Tunneln var inte mycket bredare än tåget så pappan/banvakten trampade på allt han orkade och så snart de kommit ut ur tunneln vräkte han dressinen åt sidan och familjemedlemmarna hamnade ute i snön och pojken som satt nära lillhjulet landade efter en flygtur i en buske 5 meter från spåret. Hela familjen var oskadd och dressinen klarade sig. –
    x
    Vi kan sluta med lite dressing – http://www.skanemejerier.se/sv/Matideer/Receptbank/Kramig-pastasallad-med-sweet-chilidressing/
    Hälsningar från en som haft egen dressin i några år.

  2. Det var också så att om dressinen skadades vid en påkörning så fick banvakten betala för den genom löneavdrag. Detta gjorde att många banvakter i stället fick betala med livet eftersom de i det sista försökte få bort dressinen från spåret.

    En annan bra bok om detta är ”Stationskarl Albin E. Anderssons minnen” av Sune Jonsson. Jag vill minnas att den inleds med just en dressinfärd där stationskarlen i absolut sista stund hann få undan dressinen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s