Lika som bär: Tony och jag

”‎Sextio heat om dagen. Upp klockan tre på morgonen, trehundratjugo mil i bussen. Färjan över, ny tävling, England. Trettio heat, vurpa, bacon, röntgen. Gipsa båda armarna, färjan över, ny tävling. Polen. Och bajamaja i Krakow”. Ni känner väl igen dessa poetiska rader? Tony Rickardsson beskriver sin vardag. Eller om det nu var Robert Gustafsson. Jag förstår hur han känner sej, stackars Robert-Tony. För tillfället känner jag likadant. Ungefär.

Tolv svängar om dagen. Upp klockan två på morgonen. 200 kilometer i bilen. Klargöring. Växling. Älmhult. 32 vagnar. Gå på bromsen. Gå på lossen. Snubbla på spännband. Stuka foten. Halta. Backa. Olofström. Ny växling och en snabb piss i skogen.

Så brukar alltså en arbetsdag se ut för en lokförare i Alvesta. Det är tuffa tag. ”Framför allt är det ju jävligt manligt”. För att åter citera Tony. Eller om det nu var Robert. Klockan är nu 14.30 och denne stackars utarbetade lokförare har just klivit innanför dörren. Strax kommer John Blund och hälsar på. I kväll vid 22, samtidigt som Kära hustrun kryper ned, så ringer väckarklockan. Det blir avbyte i sängen. Det är dags för bloggaren att åter ge sej av till jobbet. Men det är lugnt. ”Jag är inte bitter”.

En riktig rävarhistoria

normal_sommar100801-1Räven är mitt favoritdjur. Om man bortser från hunden, förstås. Människans i särklass bäste vän. Ett vackrare djur än en frisk räv går inte att finna. Jag blir glad varje gång jag ser en räv. Det händer i och för sej inte så ofta. Jag såg en hemma på tomten för inte så länge sedan. För ett par år sedan strök en skabbräv omkring på bangården i Hallsberg. Det var en hemsk syn. Den tiggde och bad om hjälp, såg det ut som. En annan gång, i början av min lokförarkarriär, körde jag ihjäl fyra rävungar med en Kustpil utanför Karlshamn. Det tog mej hårt. Mamman satt bredvid spåren och tittade på sina ungar som lekte i banvallen. Jag vet inte om rävar har känslor, men jag antar att de fungerar ungefär som hundar. Den stolta rävmamman måste ha blivit fruktansvärt ledsen. Själv sov jag inte en blund den natten.

Idag på morgonen tog jag bilen hemifrån vid halv sex-tiden. Väckarklockan ringde redan vid fem. Det är ingen trevlig tid att behöva stiga upp. Men det är en helt annan historia. Det tar ungefär en timme att köra de knappa tio milen till Alvesta. Söder om Fridafors fick jag tvärnita. En nyfiken liten rävunge liksom sprang och hoppade längs vägen. När jag närmade mej med bilen, så satte hon sej ned på asfalten. Hon tittade på mej och gäspade stort. Det var tydligen inte bara jag som var morgontrött. Några sekunder senare försvann hon ned i diket. Det kändes precis som om någon hade ropat på henne. ”Selma, kom hit, det är farligt att springa omkring på vägen!”

Jag körde vidare. Några mil norr om ett samhälle som heter Ryd så var det dags igen. En stor pampig räv sprang över vägen. Det var på ganska långt avstånd, så jag såg tyvärr inte så mycket av den. Men den var väldigt röd och vacker. Två rävar på en dag. Det var inte illa. Men det stannade inte där. Några timmar senare så delade jag och kollegan vårt godståg vid den så kallade skiljeväxeln i Olofström. Han försvann till den södra fabriken med ett Td-lok och elva vagnar. Själv skulle jag ta mej upp på det övre området med en T44 och femton containervagnar. Att starta från stillastående i den branta backen är inte roligt. Det fick bli åttans körläge och grus direkt från start. GM-dieseln mullrade som bara GM-dieslar kan. Mmm…umma! T44 kämpade sej sakta upp för backen. Då får jag syn på räv nummer tre. Jag trodde knappt mina ögon. Ännu en rävunge! Tack och lov hade jag låg fart, så räven hann skutta undan. I kommunikationsradion berättade jag uppspelt för kollegan vad jag nyss sett. Han sa att flera lokförare hade sett rävungar i trakten den senaste tiden, så förmodligen har de sitt gryt i närheten.

Därmed har jag nu sett fem rävar på relativt kort tid. De fyra jag körde ihjäl räknar jag inte. Det var för tio, elva år sedan. Jag undrar om inte rävstammen har hämtat sej något. För 20 år sedan fanns det knappast en enda frisk räv. Har dagens rävar utvecklat ett starkare skydd mot skabb eller är det den hemska sjukdomen som är på väg bort?

Lokalt stöd får nobben

Region Blekinge har erbjudit Trafikverket att själva stå för hälften av kostnaden att bygga två nya mötesstationer. Den totala kostnaden att bygga två mötesspår i Kallinge och Gammalstorp på Blekinge Kustbana beräknas till 150 miljoner kronor. Utbyggnaden av BKB är ett måste för att kunna öka tågtrafiken. Region Blekinge hoppas på halvtimmestrafik, med Öresundståg och Pågatåg. Men trots detta gentila 75-miljonerserbjudande finns inte satsningen på Blekinge Kustbana med i Trafikverkets förslag till nationell plan 2014-2025. Tvärtom så konstaterar verket att kapacitetsbristen troligtvis kommer att bestå även efter 2025. Det låter som nattsvarta besked. Enligt lokalradion gör ändå ett regionråd i Blekinge en positiv tolkning och räknar med en utbyggnad. Fråga mej inte hur det resonemanget går ihop.

Slutsålt för SJ via Tradera

En god vän och kollega på SJ meddelar att SJ kommer att sluta sälja biljetter på auktionssidan Tradera. I informationen som lokförarkamraten skickar över kan jag läsa att SJ istället kommer att sälja samma antal biljetter via ”Sista Minuten”. Samarbetet mellan SJ och Tradera upphör den 30 juni. Resor den 2 juli blir därmed de sista som går att köpa via nätauktionen. Anledningen till SJs beslut vet jag inte. SJ har sålt biljetter via Tradera sedan den 1 oktober 2007, om jag minns rätt.

Almegas svar: lockout

I tisdags varslade fackförbundet Seko om strejk från den 20 juni. Igår kväll kom Almegas svar som ett brev med posttåget: lockout. Arbetsgivarorganisationen stänger ute exakt samma personalgrupper som omfattas av Sekos varsel. Dessa medlemmar är inte välkomna till sina arbetsplatser efter klockan 18.30 på midsommarafton, den 21 juni. Detta är kanske inte en upptrappning av konflikten, men helt klart är att Almega nu skärper tonen.

Samtidigt som Seko står på barrikaderna, så väljer det andra fackförbundet, ST, att förhandla vidare. Jag har absolut ingen inblick i hur de förhandlingarna går. Det vill jag betona. Men lite märkligt känns det att läsa på nätet att ”Arbetsgivarna kan nu tänka sig någon form av arbetsgrupp som ser över hur villkoren ska tryggas för arbetstagarna som följer med vid verksamhetsövergång”. Nu får ni ursäkta en yngling, men är detta vad ST lyckats förhandla fram efter alla dessa månader av möten och sammankomster? I mina öron låter det väldigt diffust och flummigt. Det låter som något som tar väldigt lång tid. Det låter som ett arbetsgivarförslag som gör att hela denna viktiga fråga kan förhalas i ytterligare några månader eller år.

Vi ska dock inte utesluta att ST faktiskt kan vara något vettigt på spåren. Kanske är saken bara lite illa uttryckt på hemsidan. Logiskt sett borde Sekos varsel ha satt en blåslampa i röven på Almega. Förhandling är förstås alltid att föredra framför en konflikt. Men förhandlingarna måste leda någonstans också. Jag vill inte se några halvdana kompromisser. Varken från STs sida eller från Sekos. Det är ”all in” som gäller. Vinner vi inte den här kampen så är det god natt för all framtid. Så viktig är frågan. Jag vet att dessa ”verksamhetsövergångar” har svårt att engagera mina kollegor på exempelvis Green Cargo och de andra godstrafikbolagen. Få inser nog vad som händer med lokföraryrket om arbetsgivarna ges chansen att börja dumpa avtalen. På sikt är vi alla förlorare. Det är därför vi måste ta kampen nu, en gång för alla.

Det osynliga klotet

933929_10201096847932684_1244116960_n”Ställ skiten vid det gamla klotet”. Det lät som en glasklar order. Jag rullade in med loket på Sävenäs stallområde. Jag sökte med blicken efter en klotväxel. Gammal skulle den tydligen också vara. Kanske hade den röda och gula färgen flagnat bort. Kanske var den därför svår att upptäcka. Men hur jag än ansträngde mej så kunde jag inte se nåt klot. Det var märkligt. Jag har kört hundratals tåg till och från Göteborg. Framförallt TGOJ-tåg. Men även Cargonet- och SJ-tåg. Sävenäs lokdepå har jag dock begränsad kännedom om. Men nog tusan borde jag kunna upptäcka en klotväxel? Jag klev ut ur loket och såg mej omkring. Jag kliade mej i huvudet. Jag hade inget annat val än att ringa upp lokväxlaren. Han kom ut ur sin lilla lokal och pekade på en plats. Jag påpekade att jag visserligen bara är en obildad lantis, men någon klotväxel kunde jag inte upptäcka. ”Nej, det tro fasiken. Den växeln försvann ju på stenåldern. Men den låg precis där, innan de rev upp den”. Det förklarade saken. En osynlig växel, alltså. Såna finns nog bara i Göteborg.

Den Vimsige skrattade när han fick höra den här historien. Han är så gammal i gamet att han faktiskt sett den där osynliga växeln med egna ögon. När han som ung spoling kom till Sävenäs för första gången i sitt liv, i början av 1980-talet, så hade han ännu inte påbörjat sin lokförarutbildning. Men han skulle snart göra det. Nu var han på introduktion. Han stod utanför lokstallet, just vid denna klotväxel, och stirrade imponerat på alla de stora loken. En kollega närmade sej med ett lok och stannade en bit bort. Lokföraren pekade ned mot spåret. Den Vimsige fattade ingenting. Han bara fortsatte att glo som ett fån, med händerna nedstoppade i fickorna. Föraren pekade igen. Den Vimsige fattade fortfarande nada. Noll. Zero. Ung och oerfaren som han var. Lokföraren tutade. Det gick nästan att höra på signalen hur ilsken han var. Först ett kort tut, sen ett lite längre. Vi som kan den gamla säkerhetsordningen vet vad det betyder. Men Den Vimsige visste inte det. Inte då. Det skulle dröja ännu några veckor innan han fick lära sej betydelsen av denna signalering. Han fortsatte stirra. Ilsken som en rabiessmittad kobra hivade sej lokföraren ut ur loket och gick fram mot växeln där Den Vimsige stod. ”Är du dum i huvudet, eller? Du kan väl för helvete lägga om växeln när du ändå bara står här och glor!?!”

Två avtal?

Igår kom ett väntat strejkvarsel från fackförbundet Seko. Den 20 juni riskerar en stor del av den svenska tågtrafiken att stå stilla. Idag skriver Sekotidningen om kampviljan bland medlemmarna. Den är stor. Väldigt stor. Samtidigt meddelar det andra fackförbundet, ST, att man fortsätter förhandlingarna på central nivå. Enligt ST finns det fortfarande en möjlighet att komma överens. Jag tycker det är märkligt att de två facken kan göra så olika bedömningar. Vad händer om ST men inte Seko lyckas komma överens med Almega? Nu tror jag inte att det kommer att hända. Men om vi ser det rent teoretiskt: kan det bli två centrala avtal?