Alla järnvägar bär till Rom…a

DSC00055Första gången jag besökte museijärnvägen på Gotland var i maj 2009. Jag och Kära hustrun bilade omkring på den vackra ön och ”råkade” komma förbi Dalhem. Sommartrafiken hade ännu inte kommit igång, men några entusiaster var i full gång med diverse arbeten utanför Hesselby station. När de av en slump fick veta att det var en riktig lokförare från fastlandet som kom på besök, så öppnades alla dörrar. Bokstavligt talat. Vi fick en exklusiv rundvandring på området. Vi fick åka en sväng på banan i en motordressin. Dessutom fick jag provköra Z4p 320, som på 1970-talet rullade mellan Karlshamn och Ryd, innan den byggdes om och hamnade på Gotland. Järnvägskamraterna berättade om föreningens framtidsplaner. Hur de drömde om att kunna förlänga den korta banan hela vägen ned till Roma. I Roma åt för övrigt jag och Kära hustrun de största pizzorna vi någonsin sett. Hur som helst, planerna lät orealistiska, men jag imponerades över engagemanget och drivet som fanns i föreningen Gotlandståget.

När vi två år senare kom tillbaka till Gotland kunde vi förstås inte låta bli att besöka museet i Dalhem. Den här gången hade vi våra två busfrön med. Det var på sommaren, så trafiken på järnvägen var i full gång. Vi köpte biljetter och åkte till Munkebos och vände. Det var ett ånglok som drog. Med i tåget gick också några godsvagnar. Det var en fin tågsammansättning. Även en lokomotor medföljde, för att kunna växla runt ångloket i Munkebos.

Nu har det gått ytterligare två år. Jag läser den glada nyheten att föreningen nu lyckats bygga järnväg hela vägen till Tule. Det som en gång för inte så länge sedan var en spårstump, är nu en bana på nästan tre kilometer. Och det slutar inte där. Någon gång under nästa år räknar Gotlandståget med att kunna öppna för trafik till Roma. Jag tycker det låter fantastiskt. Det ska bli ett sant nöje att ta färjan tillbaka till Gotland. Tänk att kunna ställa bilen i Dalhem och åter åka tåg till den gamla järnvägsknuten Roma. Det har inte varit möjligt sedan 1950-talet. Har vi riktig tur så kanske pizzerian vid stora vägen fortfarande har öppet. Det blir smaskens.

Annonser

Fel blev väldigt rätt

Vintern 2000 genomgick jag urvalstester till lokförare. Tvärtemot vad många tror så var det ett ganska gediget och omfattande program som skulle klaras av. Ett av momenten gick ut på att testa simultankapaciteten. Jag minns inte exakt hur just det testet gick till. Jag kommer dock ihåg att jag satt vid en dator inne på ett kontor, som i normala fall härbärgerade den ansvariga för lokförartesterna. Nu hade hon lämnat rummet för att jag skulle få lugn och ro. Jag slet med testet. Jag skulle trycka på en speciell knapp på tangentbordet varje gång de gröna ränderna nådde varandra, på en annan knapp när de två röda varianterna gick ihop. Samtidigt skulle jag para ihop siffror genom att dra streck på ett papper. En spökröst läste en berättelse som jag senare skulle återge. Ungefär på detta sätt har jag för mej att testet gick till. Det var enkla uppgifter, men allt skulle göras samtidigt och på tid, så då blev det genast lite knivigare. Plötsligt ringde det på en telefon i andra änden av kontoret. Var det meningen att jag skulle svara? Var detta också en del i testet? Jag lyfte på luren och förklarade att personen som söktes för tillfället var oanträffbar. Jag noterade ett namn och ett telefonnummer. Jag satte mej åter vid datorn och fortsatte med uppgifterna. Några minuter senare var prövningen avslutad. Kvinnan som skötte ruljansen konstaterade att jag lyckats bra med testet. Det var ju skönt. Så fick hon syn på min papperslapp på sitt skrivbord. ”Vad är detta?” frågade hon. Jag förklarade. Hon blev alldeles röd i ansiktet. Men inte av ilska. Hon skämdes. Det visade sej nämligen att hon hade glömt att stänga av sin telefon. Det var inte alls meningen att den skulle ringa. Än mindre att jag skulle svara. Testledaren konstaterade, smått imponerad: ”Det blir nog en bra lokförare av dej”.

Det är tanken som räknas

När jag påbörjade min anställning hos SJ för snart 13 år sedan så hade jag 15 mil till min nya arbetsplats. Det gick förstås inte att pendla varje dag, så jag fick skaffa en övernattningslägenhet. Men hemkär som jag är så blev det ändå väldigt många resor mellan Malmö och Karlshamn. Minst tre, fyra gånger i veckan klev jag in i Kustpilen, sjönk ned i de fantastiskt sköna fåtöljerna och njöt av komforten. Resan tog två timmar, enkel väg. Visst kunde det ibland vara kämpigt att pendla så långt, men i stort sett gick det bra. Det blev väldigt mycket kaffedrickande under dessa resor. Det rådde en viss familjär stämning ombord på Kustpilen. Tågmästarna bjöd alltid på kaffe. Ibland kunde man få nåt litet tilltugg också. Jag älskade kaffet på Kustpilen. Det var nåt speciellt med smaken. Jag antog att det berodde på kaffesorten. Jag måste ha druckit hundra liter av detta synnerligen goda kaffe.

Jag förklarade för min chef i Malmö att jag var bosatt i Blekinge och gärna tog en stationering i Karlskrona om det skulle uppstå en vakans. Det dröjde inte så länge förrän jag blev kallad till Y2-utbildning. Den glädje som jag kände när jag upptäckte denna kallelse i mitt postfack kommer jag aldrig att glömma. Anledningen till det orkar jag inte redogöra för igen. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen.

Fordonsutbildningen påbörjades i slutet av hösten. Minns jag rätt så pågick den i drygt två veckor. Under den tiden hann vi dricka ännu mera kaffe. Både jag och den andra eleven svepte massor av koppar god java. Själva utbildningen pågick nattetid, eftersom tillgången till fordon var begränsad under dagarna. Det gjorde att åtgången på Kustpilenkaffe blev ännu större. Det märkliga var att instruktionsföraren inte drack en endaste kopp under hela denna tid som vi tillbringade ombord på Y2. Egentligen var det inget konstigt med det. Kunniga på området påstår ju att det finns kollegor som faktiskt inte dricker kaffe. Det märkliga i denna kråksång var dock att instruktionsföraren drack massor av kaffe när vi befann oss inne på kontoret. Till slut kunde vi inte låta bli att fråga om detta besynnerliga beteende. Det skulle vi kanske inte ha gjort, för efter det blev smaken liksom en helt annan.

”Jag älskade också kaffet. Men en dag när jag promenerade förbi verkstaden fick jag se hur vattentankarna såg ut på insidan. Det var ingen vacker syn, det var det verkligen inte. Då förstod jag varifrån den unika smaken kom…”

Vad hände?

Jag gratulerar mina vänner och kollegor på SJ Götalandståg. De är vinnare i den senaste tidens förhandlingscirkus inom spårtrafikområdet. De fick, i princip, behålla sitt gamla DSB-avtal, som nu dessutom gäller samtliga anställda och inte bara de som fanns med vid SJs övertagande i Göteborg för ett drygt år sedan. De tog kampen för sitt avtal och de vann den. Det är bra. Men vi andra då? Vad har vi att glädjas över? Seko jublar efter uppgörelsen med Almega. Kampen gällde att säkra anställningsvillkoren i samband med upphandlingar och verksamhetsövergångar. Seko hävdar att man tillsammans med Almega ”hittat en modell” för att undvika att avtal dumpas. Riktigt så är nog inte fallet. Vilket Almega också påpekar. Parterna har kommit överens om en arbetsgrupp (jag ryser när jag hör det ordet!) som ska titta närmare på den här frågan. Därmed kan vi nog utgå från att den saken är död och begraven. Åtminstone för överskådlig framtid.

Det enda som enligt mej kan betecknas som en stor framgång i det nya treåriga avtalet är att det går att säga upp varje år. Därmed kan facket ta till stridsåtgärder varje gång ett nytt kontrakt ska upphandlas. Det är bra. Vad innebär det rent konkret? Vi får visserligen rätt att strejka igen 2014 och 2015 och 2016, men själva sakfrågan är fortfarande olöst. Det var ju nu vi hade chansen att verkligen förändra. Stridsviljan var på topp hos alla, inte bara Sekos medlemmar, vi hade ett stort stöd hos allmänheten och Almega var satt under hård press. Vem vet när den chansen kommer åter? Nästa gång kan förutsättningarna vara helt annorlunda. Kunde vi verkligen inte nå längre i år? Vad hände egentligen i förhandlingsrummen när strejken närmade sej? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Jag kan inte låta bli att fundera över den stora kommunalarbetarkonflikten 2003. De skulle också ta fajten. Till slut gick LO in och pekade med hela handen. Jag förmodar att det skedde efter hårda, politiska påtryckningar. Strejken avblåstes hastigt och lustigt och kommunalarbetarna fick ett sämre avtal än det de var erbjudna från början. Så gick det då. Vem pekade med hela handen igår?

Just nu: klart med avtal i väst

Förhandlingarna om ett lokalt avtal på SJ Götalandståg ser ut att vara i hamn. Enligt vad bloggen erfar är parterna överens om ett nytt avtal, efter över ett år av resultatlösa förhandlingar. Jag vet vad ST och Seko tidigare avvisat i Göteborg, så jag utgår från att den här överenskommelsen är bra, full i klass med det gamla DSB-avtalet. Frågan är om detta nu också öppnar för en lösning i de centrala förhandlingarna? Jag tror faktiskt det. Seko har varslat om strejk, som inleds i natt. Idag har Seko och Almega fått ett slutbud av medlarna, som de kommer att ta ställning till senare i eftermiddag eller i kväll. Som jag bedömer läget är det nu facken som sitter med trumf på hand.

Även ST går nu ut med nyheten om ett nytt lokalt avtal i Göteborg. ST skriver att både Seko, TJ och arbetsgivarna är överens. Däremot påstår det andra facket, Seko, att avtalet inte alls är klart utan ingår i den stora, centrala uppgörelsen mellan Almega och Seko. Hur man ska tolka detta vet jag inte. Är det kanske så att någon STare på central nivå läckt informationen att man senare ikväll kommer att acceptera medlarnas bud? Det är den enda vettiga förklaringen. Därmed borde konflikten komma att avblåsas.

SJ köper tillbaka biljetter

Seko har varslat om strejk från och med torsdag. En av sträckorna där den Sekoanslutna Veoliapersonalen lägger ned arbetet är på sträckan Malmö-Helsingborg. Men även resenärer på de andra Öresundstågslinjerna kan eventuellt komma att drabbas när enstaka avgångar ställs in, skriver Skånetrafiken på sin hemsida. Det innebär att varken Kära hustrun, som reser till Karlskrona från Karlshamn varje dag, eller hennes pendlarkompisar kan gå säkra. Anledningen till att även Kalmar- och Karlskronatågen dras in i konflikten är naturligtvis att det kan bli problem med omloppen för såväl fordonen som personalen. Imorgon väntas medlarna lämna ett bud till Seko och Almega.

Med anledning av den eventuella strejken har SJ beslutat att man vid önskemål köper tillbaka eller ombokar samtliga biljetter, oavsett flexibilitetsnivå, under perioden 20-23 juni. Enligt SJ har Sekos varsel skapat oro bland midsommarhelgens resenärer.

Även SLFF varslar om strejk

Det planerade arbetsmarknadskonflikten inom spårtrafikområdet trappas upp. Idag varslade SLFF (Svensk Lokförarförening) om sympatiåtgärder. Varslet följer Sekos i tillämpliga delar. Bland annat omfattas medlemmar på Stockholmståg, SJ Götalandståg och Veolia Öresund. Sekos strejk påbörjas på torsdag, SLFF-strejken inleds efter midnatt den 25 juni och berör cirka 165 lokförare.

”Styrelsen är medveten om att SLFFs medlemmar hade velat vara med från första stund när Seko drog igång sin strejk. Nu blir det inte så och anledningen till det är att beslut ska förankras och regler om varseltid måste beaktas. Vi var även tvungna att fatta beslut om hur vårt varsel skulle se ut. Beslutet blev att följa Sekos varsel. SLFF visar genom vårt varsel facklig solidaritet, som är och borde vara en självklarhet för alla fackföreningar”, skriver företrädare för SLFF och ger därmed en rejäl känga åt fackförbundet ST som valt att stå utanför strejken och fortsätter att förhandla.