Kan man önska tråkigheter?

Tiden går fort när man har roligt. Påstås det. Det kan jag verkligen skriva under på. Var tar veckorna, månaderna och åren egentligen vägen? Tiden bara försvinner, i ett allt snabbare tempo. Den senaste tiden har jag börjat fundera över detta märkliga fenomen. Det måste bero på någon form av åldersnoja. Funderingarna började nämligen komma i vintras, när jag plötsligt ådrog mej den ena skadan efter den andra när jag spelade innebandy. Det var vrickningar och sträckningar och brutna tår och Gud vet allt. Jag har spelat innebandy i 30 år utan att ens vara i närheten av sådana skavanker. Men nu börjar jag alltså bli gammal. Det var slutsatsen jag drog. Och då började det här grubblandet över tiden.

Efter att ha stött och blött denna frågeställning i flera månader i min lilla hjärna så har jag nu kommit fram till varför tiden rinner iväg i detta rasande tempo. Jag har helt enkelt alldeles för roligt, både när jag arbetar och när jag är ledig. Jag trivs som bekant med mitt jobb. Även om jag har en tolvtimmarstur i Alvesta, så bara försvinner tiden iväg. Ena stunden sitter jag i bilen på väg till jobbet, ett ögonblick senare är jag på väg hem. Ibland tjänstgör jag på andra orter än i Alvesta. Det är liksom hela tanken med att ingå i bemanningspoolen. Det gör att jobbet aldrig blir tråkigt. Även vid dessa tillfällen, på andra stationer, tickar klockan oroväckande fort.

Varannan vecka är jag ledig. Då kommer killarna. Då är det full fart. Det är en vecka full av trevligheter. De senaste dagarna har vi hunnit fira midsommar hos svärmor, letat efter drag i Mörrumsån, hälsat på hos både killarnas farfar och gammelfarfar, vi har spelat Playstation och kubb, haft myskväll och sett Indiana Jones-film, varit på restaurang och gått skogspromenader med Alice. Plus en massa annat kul. Det vilar sällan några ledsamheter i den här familjen.

Ibland tänker jag att om jag hade haft ett jobb som jag inte trivdes med, så hade nog tiden gått sakta. Hade jag haft ett tråkigt liv så hade det nog känts annorlunda. Inbillar jag mej. Men kan man verkligen önska sej en dos tråkighet? Nej, det vågar jag naturligtvis inte göra. Tänk om jag fastnar i tråkighetsträsket? Fy för den lede. Jag får försöka stå ut och se fram emot knappt 13 nya år som lokförare. Det känns som igår när jag satt bakom skolbänken i Mjölby, med ”Mojja” och de andra kurskamraterna. Om 13 år sedan var i går, så borde imorgon vara år 2026. Intressant. Men också lite skrämmande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s