Vad hände?

Jag gratulerar mina vänner och kollegor på SJ Götalandståg. De är vinnare i den senaste tidens förhandlingscirkus inom spårtrafikområdet. De fick, i princip, behålla sitt gamla DSB-avtal, som nu dessutom gäller samtliga anställda och inte bara de som fanns med vid SJs övertagande i Göteborg för ett drygt år sedan. De tog kampen för sitt avtal och de vann den. Det är bra. Men vi andra då? Vad har vi att glädjas över? Seko jublar efter uppgörelsen med Almega. Kampen gällde att säkra anställningsvillkoren i samband med upphandlingar och verksamhetsövergångar. Seko hävdar att man tillsammans med Almega ”hittat en modell” för att undvika att avtal dumpas. Riktigt så är nog inte fallet. Vilket Almega också påpekar. Parterna har kommit överens om en arbetsgrupp (jag ryser när jag hör det ordet!) som ska titta närmare på den här frågan. Därmed kan vi nog utgå från att den saken är död och begraven. Åtminstone för överskådlig framtid.

Det enda som enligt mej kan betecknas som en stor framgång i det nya treåriga avtalet är att det går att säga upp varje år. Därmed kan facket ta till stridsåtgärder varje gång ett nytt kontrakt ska upphandlas. Det är bra. Vad innebär det rent konkret? Vi får visserligen rätt att strejka igen 2014 och 2015 och 2016, men själva sakfrågan är fortfarande olöst. Det var ju nu vi hade chansen att verkligen förändra. Stridsviljan var på topp hos alla, inte bara Sekos medlemmar, vi hade ett stort stöd hos allmänheten och Almega var satt under hård press. Vem vet när den chansen kommer åter? Nästa gång kan förutsättningarna vara helt annorlunda. Kunde vi verkligen inte nå längre i år? Vad hände egentligen i förhandlingsrummen när strejken närmade sej? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Jag kan inte låta bli att fundera över den stora kommunalarbetarkonflikten 2003. De skulle också ta fajten. Till slut gick LO in och pekade med hela handen. Jag förmodar att det skedde efter hårda, politiska påtryckningar. Strejken avblåstes hastigt och lustigt och kommunalarbetarna fick ett sämre avtal än det de var erbjudna från början. Så gick det då. Vem pekade med hela handen igår?

8 thoughts on “Vad hände?

  1. Det som hände var att man tar inte fram ett bättre branschavtal på så kort tid som förbundet hade till sitt förfogande. Därför är det just som du skriver, nämligen att SEKO avser att ta till strid genom att säga upp avtalet för att få ett öppet läge om det igen inträffar att man försöker dumpa villkoren. Nu går vi med öppna ögon in i ett arbete med att förhandla fram ett starkare branschavtal och vill inte arbetsgivarna bidra, så sägs avtalet upp i mars 2014. SEKO avser att ta den här fajten hela vägen in i kaklet.

      • Man kan väl säga så här; Vi har definitivt resurser att sätta kraft bakom om vi anser att det behövs. Därför var de uppsägningsklausuler som finns i avtalet helt avgörande för att vi skulle skriva under igår.

  2. Kul att se att det är fler än jag som är något fundersam. Det som slår mig är en rent samhällsekonomisk fråga. Hur ställer sig Västra Götalandsregionen och Västtrafik till detta avtal?

    Innan någon tror att jag har tappat all vett och sans så har jag självklart inget emot att lönen höjs, min undran är som jag skrev ur ett större perspektiv än för oss lokförare och tågvärdar.

    SJ Götalandståg har idag långt fler anställda än vad DSB First Väst hade. Nu ska alla få samma lön som det ursprungliga DSB-avtalet renderade, så även avtalet i övrigt med sextimmarsregel vid tidig tjänst m.m? Redan innan det nya avtalet slöts så reagerade Västtrafik och tyckte att det hela kostade för mycket. Man kan bara ana hur tongångarna går efter gårdagens besked när kostnaden för kollektivtrafiken i Västsverige kommer att bli ännu dyrare.
    Personalkostnaden på SJ Götalandståg kommer att öka enormt och SJ har säkerligen ingen avsikt att betala den själv.

    Vem ska betala för denna kostnad? Högre skatt? Höjda biljettkostnader än en gång?

    Skräckscenariot ur ett rent egoistiskt perspektiv är att SJ AB får ta en del av den ökade personalkostnaden p.g.a att Västtrafik helt enkelt inte har råd. I ett sådant scenario så lär vi som inte kör regionaltrafik få se i stjärnorna efter förbättrade villkor och högre lön än de centralt förhandlade. Då lär arbetsgivarens plånbok vara stängd, med dubbla gummisnoddar.

    Frågorna är många och en av dom är om konsekvenserna av detta avtal får större påverkan på kollektivtrafiken i Västsverige än vad man kunde ana?

    Med risk för att anses vara en domedagsprofet så finns risken att vi har en vinnare men många förlorare.

    • Jag har sagt det förr och säger det igen: vill vi ha en fungerande järnväg så måste vi också inse att den kostar pengar. Det är alltså politik det handlar om. Det är därifrån kosingen måste komma.

  3. Arbetsgivarorganisationerna har alltid en tendens att gråta ut i media om att fackförbunden är ansvarslösa när de varslar om strejk. Skulle Seko ha förkastat medlarnas slutbud inbillar jag mig att Almega fått mycket utrymme i media att skylla det strejkrelaterade kaoset på ”giriga” Seko. Något som i sin tur skulle riskera att minska allmänhetens stöd för fackets stridsåtgärder.

    Trots allt är den mest akuta frågan (gällande Götalandståg) löst. Visst hade det varit önskvärt om man redan nu kunde ha ett färdigt branschavtal som hindrar avtalsdumpning i framtiden, men eftersom avtalet går att säga upp känns detta som en okej lösning. Hotet om strejk är egentligen inte över, bara skjutet på framtiden.

  4. Det är lite sura miner just nu om ”Var det allt?”

    För länge sedan när Officersförbundet starkaste Ordförande någonsin avgick sa han så här:
    ”Det handlar ibland om att försvara avtalet, att försvara det man redan har.”

    SEKO lyckades framgångsrikt att försvara det vi redan hade och dessutom få till några förbättringar på det.

    Jämför man sen detta resultat med vad Almega yrkade från början är det stor skillnad.

    Nu finns konfliktvapnet kvar ifall en inrangering börjar förhalas (som den med Götaland) eller arbetsgrupperna drar de viktiga frågorna i långbänk.

    Ett starkare Branschavtal kommer nog så småningom, på gott och ont. Där finns stora knäckfrågor som inte hade lösts under en konflikt, inte till arbetstagarnas fördel i alla fall.

  5. Om det pekades med hela handen någonstans tror jag det var inom Almega. För det som varit omöjligt i över ett år löste sig nu helt plötsligt väldigt snabbt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s