Nej, jag fick inte sparken

DSC00881Att bo bredvid en järnväg är trevligt. Åtminstone för en lokförare som jag. Jag uppskattar mullret och dånet från två Tb-lok med ett fullastat makadamtåg som sakta kämpar sej fram klockan fyra på morgonen. I sömnen registrerar jag hur Green Cargo-kollegorna passerar med godståget varje morgon vid fem. Hur just detta fungerar vet jag inte. Jag vaknar liksom inte, men när jag har sovit klart vet jag ändå om tåget passerat eller inte. Det måste vara en svår sjukdom som jag lider av.

Järnvägen jag pratar om heter Blekinge Kustbana. Vårt hus ligger ett hundratal meter från rälsen. Även om jag själv inte har något emot tågen, så är det andra som definitivt har det. Detta blev ett problem även för mej i början av min lokförarkarriär. Vi köpte denna gamla fruktträdgård från 1800-talet i april 2003 och flyttade in i augusti. Ryktet spred sej naturligtvis bland kamraterna på SJ. Plötsligt började tågen att tuta när de passerade. Först var det bara något enstaka, men efter några månader tutade i princip varenda tåg som körde förbi.

Samtidigt stod SJ inför kraftiga neddragningar. Inför en arbetsplatsträff i Karlskrona meddelade arbetsledaren att hon ville snacka med mej efter mötet. Jag var helt säker på att jag var övertalig och skulle få sparken. Jag minns ingenting av arbetsplatsträffen. Jag satt i helt andra tankar. Vad skulle jag nu göra? Återuppta min gamla karriär som reporter? Fortsätta som lokförare men tvingas flytta till en ny ort? Hur skulle det gå med hus och hem och barn?

Men riktigt så illa var det inte. Arbetsledaren ville bara påpeka att en av mina grannar hade ringt till Skånetrafiken och klagat på att tågen tutade utanför huset där en lokförare just flyttat in. Varför grannen kontaktat just Skånetrafiken har jag aldrig förstått. Det logiska hade förstås varit att ringa SJ. Eller möjligen Blekingetrafiken. Hur som helst hade grannen hästar som skrämdes av tutandet. Jag förklarade för arbetsledaren att det inte var jag som hade bett kollegorna att tuta. Hon ansåg att det måste skickas ut meddelande och hängas upp anslag att det inte är tillåtet att tuta vid detta ställe. Jag invände att jag nog trodde att såna anslag skulle få omvänd effekt. ”Åfan, bor det en lokförare här!?” Typ.

Istället lovade jag att försöka snacka de åtta kollegorna på åkstationen i Karlskrona till rätta. Dessa åtta kamrater var de värsta syndarna. Malmöförarna körde vid detta tillfälle bara enstaka tåg på Blekinge Kustbana. Mina böner gav effekt. Tutandet avtog. Till glädje för många. Än idag händer det dock att en och annan kollega hänger sej på hornet när tågen svischar förbi. Jag har inte hört att grannarna klagar längre. Hästarna har kanske vant sej.

Annonser

One thought on “Nej, jag fick inte sparken

  1. Snacka om att bete sig barnsligt. Att tuta utanför en kollegas bostad. Är inte hjärnkapaciteten större än så att man inte bryr sig om vad omgiven tycker om att bli störd av tutandet eller är man kvar mentalt i barnaåren och tycker det är så kul att leka järnväg?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s