Jag drabbades av en plötslig känsla av vemod häromdagen. Familjens lillebror skulle på disko i den så kallade Ifögården. Den ligger bara ett 50-tal meter från Blekinge Kustbana. När jag hade släppt av lillebror så dröjde jag mej kvar en stund och betraktade den gamla tennisbanan. Det var en sorglig syn. Det verkar inte som om banan har använts på många år. Färgen på asfalten är bortskavd och ur sprickorna frodas ogräset. På denna centercourt har jag spelat mången prestigefull kamp. Framförallt mot min gamle kamrat, som vi kan kalla Wraulham. Jag kan inte minnas att jag någonsin vann. Däremot kommer jag ihåg att järnvägsbommarna vid den numera slopade vägskyddsanläggningen ofta verkade leva sitt eget lilla liv. De gick upp och ned hela tiden. Ibland kom tåget, ibland inte. Redan då, på 1970-talet, älskade jag tåg och varje gång det började plinga så blev jag full av förväntan. Var det en Kamel? Eller ett långt godståg? Jag hade svårt att koncentrera mej på tennisen. Det var nog därför Wraulham allt som oftast vann. Varför bommarna ibland fick stora spelet, har jag aldrig riktigt förstått, inte ens sedan jag själv började som lokförare. Men jag antar att det fanns ett samband med de lokala växlingsrörelserna som då och då förekom på ortens lilla station. Idag rangeras det inte längre några vagnar. Varken till Ifö eller någon annanstans. Öresundstågen stannar dock en gång i timmen, så helt dött är det inte på stationen.
Förr i tiden sköttes tennisbanan exemplariskt. Egentligen fick den bara användas av företagets anställda eller deras anhöriga. Varken jag eller Wraulham hade någon släkt på fabriken. Däremot var vi duktiga på att klättra över staket. Även ortens andra stora arbetsgivare, pappersbruket, hade egen tennisbana på den här tiden. Den är också borta idag. Kvar finns bara tennisklubbens egna två grusbanor. Jag vet inte hur pass omfattande deras verksamhet är idag. När jag växte upp var det full fart. Det var å andra sidan under en tid när varenda svensk skulle spela tennis. Aseaprodukterna dominerade den svenska järnvägen på samma sätt som Borg, Edberg och Wilander dominerade världstennisen. Wilander var min favorit. Det byggdes tennisbanor i varenda hörn av landet. Jag undrar hur många av dem som finns kvar idag?
I huvudet på en lokförare 