Inte galen – ännu

800px-Nagano-Shinkansen-Nagano-Station-C5211På 1800-talet var folk skeptiska till tåget. Kunde det verkligen vara nåt att satsa på? Var det nåt fel på häst och vagn? Dessutom var dåtidens experter övertygade om att människan skulle bli galen om hon färdades fortare än 40 kilometer i timmen. Exakt hur man kommit fram till denna slutsats vet jag inte. Idag går det som bekant lite fortare. I Sverige kan man åka tåg i 200 kilometer i timmen. Det gör jag titt som tätt under diverse passresor. Det är inget konstigt alls. Lite märkvärdigare var det när X2000 introducerades för drygt 20 år sedan. Då var 200 knyck en riktigt imponerande hastighet. X2000 var SJs flaggskepp. Bara utvald personal fick lov att tjänstgöra på ”Xet”. Själv har jag aldrig fått möjligheten att köra X2000, annat än under lokförarutbildningen. En instruktionsförare bytte ut en Pågatågstur för att vi elever skulle få se någonting annat än insidan av en X11-hytt.

Nåväl. 200 knyck är inte kattskit. Men jag har faktiskt åkt tåg som går betydligt fortare än så. 1998 var jag utsänd som sportreporter för att bevaka vinter-OS i Japan. Jag åkte Shinkansen mellan Tokyo och Nagano. Tåget susade fram i 260 kilometer i timmen. Resan var drygt 20 mil lång, och tog en och en halv timme. Jag gillade inte Japan. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att ingen kunde engelska eller för att det var så kopiöst mycket människor överallt. Det var till och med kö när jag skulle titta i ett skyltfönster. Jag har alltid varit lite folkskygg. Det var kanske därför jag blev lokförare?

Några månader senare, på sommaren 1998, åkte jag, Stinsen och våra dåvarande sambos på semester. Vi åkte tåg. Förstås. I Lugano höll det på att sluta i katastrof. Men det är en annan historia. Vi tillbringade en vecka i Nice och en i Paris. På franska rivieran var det lika varmt på nätterna som på dagarna. Det var en pina att försöka sova. Det slutade med att jag bäddade på balkongen, trots att tidningarna var fulla av artiklar om mord och inbrott. Sova måste man ju, liksom. Stinsen och jag drack gin och tonic på balkongen, där man som av en händelse hade utsikt över ett järnvägsspår. Varje kväll passerade ett godståg. När vi skulle ta oss från Nice till Paris blev det med TGV, det franska snabbtåget. Minns jag rätt så svischade vi fram i 300 kilometer i timmen.

I början av min lokförarkarriär körde jag ibland Kustpilen i 180 kilometer i timmen. När jag började på TGOJ kom jag aldrig över 100. Nuförtiden handlar det mest om hastigheter runt 70, på sträckan mellan Olofström och Älmhult. Banan ligger lite dåligt på sina ställen, så snart är jag väl nere i 40. Det har sannerligen gått utför med hastigheterna. Men galen har jag åtminstone inte blivit. Ännu.

Annonser

2 thoughts on “Inte galen – ännu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s