En dubbelmacka i Älmhult

539766_10200923562280651_2004095521_nRevbenspjällen åkte ned redan strax efter 14. Men nu var klockan efter 18 och det började kurra i magen. En halvtimme senare började jag bli riktigt hungrig. Åh, vad jag såg fram emot middagen i Älmhult. Men det var ännu en timme dit. Jag avgick med tåg 6310 från Olofström. Jag segade mej upp för Vilshultsbacken med mitt lok och mina 754 ton vagnar. I trakten av Lönsboda hörde jag ett märkligt ljud. Det var magen som skrek: Mat! Mat! Mat! Huvudvärken började smyga sej på. Det är ett säkert tecken. ”Grabben, du bör nog hitta nåt att äta snart”. Jag började fundera över vad jag skulle sätta tänderna i för smaskigt när jag väl kom fram till Älmhult? Skulle det bli den vanliga kebabsalladen? Eller skulle jag slå till med två Bamsekorvar med stark senap? Jag kunde inte riktigt bestämma mej. Livet är som bekant fullt av svåra beslut. Jag rullade in på spår tre, kopplade av vagnarna och satte på två slutsignaler. Jag fimpade Td-loket och gick, nej sprang, iväg för att äta. Men var i hela världen hade mitt Visakort blivit av? Det låg inte i jackan. Inte i plånboken. Det fanns ingenstans. Det var spårlöst borta. Det var ju inte bra. Tur i oturen är att man är en förutseende lokförare och har en reservhundring i plånboken. Jag får sätta sprätt på den. Tänkte jag. Tyvärr visade det sej att denna hundralapp redan var förbrukad.  Jag drog mej till minnes att den försvann just i Älmhult för två veckor sedan. Jag blev alldeles kallsvettig när jag stirrade ned i det tomma lädret. Nu var goda kostråd dyra. Jag dök ned i min väska och rafsade runt. Jag hittade sju hotellkarameller och 19 jordnötter. Jag tittade på klockan. Jag ska jobba i fem timmar till. Jag höll på att svimma. Jag fick sätta mej ned på en stol för att samla kraft.

In i lokalen kliver då en kollega från Helsingborg. Han är glad som en speleman. Han har bytt tur och kan komma hem fyra timmar tidigare än planerat. Han behöver låna datorn som jag sitter vid för att kolla avgångstiderna för tågen han ska åka pass hem med. Kollegan undrar vad jag har för mej. Jag säger som det är. ”Jag hade tänkt äta, men jag har varken pengar eller Visakort, så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska ta mej till”. Kollegan skrattar och hivar upp en dubbelmacka ur sin ryggsäck. ”Pepparrot och saltkött, jag hoppas det passar. Jag har tre stycken. Jag behöver inte alla. Jag är ändå snart hemma”.

Ja, vad säger man? Tack Gode Gud för dessa kollegor. Vad vore vi utan varandra?

Annonser

One thought on “En dubbelmacka i Älmhult

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s