Ett kärt återseende

17426_10200866357450566_1774299548_nJag sprang på en kär gammal vän idag. Det är nog tre eller fyra år sedan jag senast hörde av henne. Både hon och jag har åldrats, men åldrandet tycks ha gått åt olika håll. Själv har jag ont lite överallt nuförtiden när jag spelar innebandy. Läkarna anmärker på hörseln. Kära hustrun klagar på minnet. Magen vill inte bli mindre. Men skönheten framför mej såg inte ut att ha blivit en dag äldre än senast det begav sej.  Nästan tvärtom, faktiskt.  Hon har justerat sitt namn också, fick jag veta. Det är ju så märkvärdiga inivider gör. Rc2 1104, som jag lärt känna, finns inte längre. Det nya namnet är Rd2 1104. Att en endaste liten bokstav kan göra så mycket. Jag hade tänkt skriva att jag fick bestiga den gamla skönheten, men det vågar jag inte. Jag oroar mej för konsekvenserna när jag kommer hem i morgon eftermiddag.

Nåväl. Idag blev det alltså en tur fram och tillbaka till Göteborg. Jag hade inte en tanke på vilket lok jag körde förrän jag passerade Värnamo med tåg 9454. Jag mindes Intercontainer, Laga-Gyllen och den TGOJ-tid som flytt. Under 2009 körde vi fem tåg i veckan till Värnamo från Göteborg. Tåget fortsatte till Vaggeryd, men vi lokförare som var placerade i Skandiahamnen klev av i Värnamo och hade överliggning. Från början körde vi  trafiken med Rc-lok, men tågen blev för tunga och banan för krävande, så efter ett tag fick det bli Ma-lok istället. TGOJ tappade den här trafiken, vilket var synd. Idag vet jag inte riktigt vem som ansvarar för Vaggerydsupplägget. Tågen rullar i alla fall ännu. Det långa containertåget stod resklart i Värnamo i eftermiddags när jag rullade igenom stationen. Det var då slog mej: Rd2 1104 är ju ett av de sex lok som TGOJ hyrde av Green Cargo. Ständigt detta TGOJ. Denna maskin har jag tillbringar många timmar i. Tror till och med att jag varit så långt iväg som i Kiruna med 1104.

Väl framme på baksidan, så sken faktiskt solen och det var riktigt skönt ute. Nästan lite vår, faktiskt. Jag tog pendeltåget in till centralen och gick till mitt vanliga kebabhak och beställde en sallad. Där har jag ätit alldeles för många gånger. Här har vi kanske förklaringen till det där med magen..? Nåja, under den tid som jag och Den Vimsige skötte ruljansen på DSB och Götalandståg, så blev detta ett stamställe. Åtminstone för mej. Den Vimsige litar inte på att utlänningar kan laga mat. Såvida de inte är kineser.  Kan han inte få friterade räkor, så duger inget annat än sås och ”pärer”.

Om några timmar hämtar jag ut ett nytt lok i stallet en bit bort. Av vad jag kan utläsa i Green Cargos system så blir det ännu ett Rd-lok. Jag åker över den där bron som jag drömmer mardrömmer om och hämtar mitt tåg på andra sidan Göta Älv. Sedan rullar jag hemåt, ned mot Alvesta genom de småländska skogarna i den kalla vårnatten.

Annonser

10 thoughts on “Ett kärt återseende

  1. Lite Buksvågrar då 😉

    Henne har man varit i några gånger. Två rundor Trelleborg, en gång till Nässjö och en gång därifrån för bra precis 4 1/2 år sedan. Hoppas tjejen mår fint efter renoveringen 🙂

  2. Vackert skrivet synd att man är lite för gammal för omskolning till lokförare, på godstågssidan naturligtvis trots allt de innebär av konstiga tider och arbetspass, bara bilden i bloggen får mig att längta efter att få köra riktiga tåg. Se Sveriges vackra sidor (och dom inte lika vackra ifs) genom vindrutan de vore något de 😉

    • Jo, det känner jag till. Men är det fortfarande ICS som är kunden? De kursade ju, men startade upp den lönsamma delen av verksamheten igen. Ingår Vaggerydstågen i den delen?

      • Intercontainer har åtminstone tidigare varit insyltade i även senare upplagor av Vaggerydspendeln. Jag vet faktiskt inte hur det var de sista åren, det sägs att folk blev litet sura efter den första konkursen (moderbolaget ICS/ICF i Basel).

        Tongivande har annars varit PGF Rail som någon sorts huvudman och PGF Terminal som driftar Båramoterminalen. Även Svensk Logistikpartner är inblandade på speditörssidan. Intresserade kan även titta på de kopplingar som finns mellan PGF-gruppen, Midcargo/CFL och Tågkraft och en del av Karlsson-gruppens äventyr för sisådär 15 år sedan. Upplägget är fortfarande klart igenkännbart som det gamla burk-och-sprit-upplägget och får väl sägas vara ett av de mer livskraftiga transportuppläggen som har kommit till efter att avregleringen av den svenska järnvägen påbörjades.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s