Sorry, jag bara skämtade…

Karl-Bertil Jonsson är visserligen en förebild. Men det var nog också det enda som var sant i gårdagens blogginlägg. WordPress tvingar mej inte att starta ett företag. Green Cargos kommunikationschef har inte hittat några fina tvålitare att panta. Jag kommer verkligen inte att tjäna grova pengar på bloggandet. Det hela var bara ett dåligt skämt. De flesta genomskådade mej direkt, men en och annan i läsekretsen gick på denna osannolika historia. Det är väl så det ska vara med aprilskämt, antar jag.

Järnvägsfrågor är tacksamma att skämta om. Jag förmodar att det beror på att den stora allmänheten allt som oftast är väldigt dåligt insatt i hur saker och ting fungerar när det handlar om spårbunden trafik. Å andra sidan behöver det inte vara första april för att folk ska tro att man skämtar när man försöker förklara varför tåget står stilla eller hur en liten försening i Karlskrona kan ställa till problem på Göteborgs Central.

Igår läste jag två trevliga artiklar på nätet. ”Mördarsniglar i spåret ska få tyst på gnisslet”. Artikeln handlade om spårvägen i Göteborg som tröttnat på dessa skrikande och gnisslande vagnar. Försök att lägga ut italienska sniglar i spåret hade gjorts, men kvaliteten på dessa var för dålig. Nu skulle man istället satsa på mördarsniglar. På ett annat ställe såg jag följande rubrik: ”Ingen vill köra på Norrbotniabanan i T14”. Den stora anledningen till detta dåliga intresse skulle bero på allt för dåliga kvantiteter av styckegods. Detta upprörde säkert en och annan individ. Vi andra vet att Norrbotniabanan inte ens är byggd ännu…

Ibland skojar även personalen på tågen till det lite grand med sina resenärer. En gång hördes följande utrop på ett Öresundståg: ”Mina damer och herrar, detta är lokföraren. Vi kommer strax att köra in i en tunnel, och eftersom vårt tryckutjämningssystem är ur funktion så får jag be samtliga ombord att själva hålla för näsan och tryckutjämna”. En minut senare knackade det på förarhyttsdörren. Det var tågvärden. Med stor möda släpade hon sej in. Hon skrattade så att hon nästan kissade ned sej. Mellan skrattkramperna berättade tågvärden att samtliga resenärer i tåget gjort som de blivit ombedda. Hundra personer satt och höll för näsan. Det såg väldigt festligt ut.

En annan gång satt jag själv på ett tåg i Södertälje och skulle åka pass till Eskilstuna. Det var första april. Lokföraren gjorde följande utrop: ”Tyvärr måste vi invänta ett tåg, som väntar på oss i Eskilstuna”. Det var roligt sagt. Jag blev full i skratt. Men ingen annan i kupén reagerade över utropet. Däremot glodde de surt på mej. ”Varför skrattar han, detta var väl verkligen inga roliga nyheter?” Typ. Sedan började muttrandet i leden. ”Jaha, idag igen. Typiskt SJ. Jag måste vara på ett möte om två timmar. Varför får vi ingen information? Man borde ringa Aftonbladet.” Inte ens när tåget 30 sekunder senare rullade iväg fattade folk att det hela var ett skämt. Jag gjorde tummen upp i Eskilstuna när jag passerade förbi förarhytten. Min förarkollega skrattade hjärtligt där inne och pekade med fingret mot tinningen. Jag tror att jag förstår vad han menade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s