Bilden av min framtid

543917_10200228761111056_551526190_nJulen 1993 firade jag tillsammans med familjen i Jämtland. Min syster pluggade på högskolan och tyckte att vi borde se hur hon hade det i Östersund. Det blev mitt första besök i denna norrländska metropol. Med åren skulle det komma att bli många fler. Men det visste jag inte då. Brorsan, vår fader (nej, inte Han) och vår ömma moder satte sej på tåget och begav sej iväg på den 110 mil långa resan. Själv mötte jag upp detta sällskap i Stockholm. Jag passade nämligen på att kombinera nytta med nöje. Jag liftade med en lastbilschaufför till huvudstaden, för att göra ett reportage till lokaltidningen om något som kallades ”Midnattsexpressen”. Ja, detta var ju ganska många år innan jag slog in på den rätta vägen. Järnvägen, alltså.

Nånstans i trakten av Ödeshög smög sej en obehaglig känsla på. Lastbilschauffören berättade om de förrädiska backarna i Kassel. Det var nåt jag hade glömt. Min vän chaffisen tjatade om vikten av snökedjor. Då slog det mej: biljetterna! De låg kvar där hemma. Jaha, det var ju typiskt. Hur löser jag detta? Det fick bli ett senare problem. I höjd med Norrköping erbjöds jag att krypa ned i den lilla sängen bakom sätena. Det erbjudandet tackade jag inte nej till. Jag fick sova ett par timmar innan vi nådde fram till Stockholm.

Jag lufsade ned mot centralstationen. Familjen hade åkt nattåg. Nu skulle vi sätta oss på ett dagtåg för att fortsätta färden mot Östersund. Jag förklarade läget med biljetterna för tågmästaren. Han skakade på huvudet och suckade djupt. Tåget var fullbokat. Han muttrade och bläddrade i sina papper. På nåt sätt hittade han en ledig plats i en vagn. Jag fick åka med. Man kan lita på SJ, då som nu. Schabblet med biljetterna fick en annan trevlig konsekvens. Jag hamnade i en hyfsat lugn och lagom sval vagn, medan resten av familjen tvingades trängas i en vagn där det rådde fullt kaos. Värmesystemet hade hängt upp sej på nåt sätt, och när folk först klädde av sej så mycket kläder de kunde utan att behöva skämmas och sedan i ren desperation drog ned fönsterna för att få luft så klagade några pensionärer. ”Det drar i nacken”. Några småbarnsfamiljer, med cirkus 20 ungar, lekte kurragömma i vagnen. Jag knäppte en bild av min ömma moder. Hon ser svimfärdig ut. Nu hittar jag inte längre bilden. Det är lite synd, för hade ni sett den så hade ni förstått.

Däremot upptäckte jag några andra foton häromdagen. Det är därför jag just nu sitter och skriver denna roman. Det känns som en text som aldrig kommer att ta slut. Men ni får försöka stå ut ett tag till. Fotona som låg i en sedan länge bortglömd låda längst in i en garderob föreställer några Y1or, parkerade utanför lokstallet i Östersund. Bilderna väckte en massa minnen. Som ni kanske märker.

Nåväl, vi går vidare i denna reseberättelse. När jag klev in i långtradaren där hemma i Blekinge så låg temperaturen på sju plusgrader. Jag hade en jeansjacka på mej. Man hade ju det, 1993. När jag nu klev av tåget i Östersund var vädret inte riktigt det samma. Minus 26. Orutinerat. Det var mitt första möte med den smällkalla Storsjövintern. Min syster mötte upp på stationen och hade planerat att vi skulle promenera hem till henne. Det var ”bara” några kilometer. Fördelen med kylan var att promenaden gick väldigt snabbt. Det tog nog inte mycket mer än tio minuter att avverka de två kilometerna, trots att min ömma moder hade en respektingivande mängd bagage med sej. Vi skulle ju vara bortresta i flera dagar, så strykjärnet skulle med. Plus en egen radio. Och lokaltidningarna från det senaste halvåret. Och en massa andra livsviktiga saker.

En dag skulle familjen åka ut till Frösön och strosa omkring lite. Jag hade varnat min lillebror, då åtta år gammal, att absolut inte sätta tungan på några lyckstolpar. Ni kan ju gissa vad som hände. Att han aldrig kan lyssna på sin storebror… Nåja, jag hade redan spanat in Inlandsbanans gamla bangård. Den verkade betydligt mer intressant än Frösön. Så jag tog en egen liten promenad. Det var en charmig miljö som mötte mej utanför lokstallet. Det stod långa rader med Y1or uppställda. Trafiken var nedlagd just då. Jag tog lite bilder av de orangea motorvagnarna. 13 år senare skulle jag själv sitta och köra dessa italienska kvalitetsvagnar. Tänk som saker och ting kan utveckla sej.

Plötsligt kom en rejäl karl fram och undrade vem jag var. Jag förklarade läget. Vi samspråkade en stund. Han var lokförare och bjöd hem mej på middag. Jag fick pommes och kyckling, som hans fru lagat. Det minns jag väldigt tydligt. Tyvärr har jag glömt namnet på min nyfunne vän. Det har retat mej länge. När jag återvände till Inlandsbanan 13 år senare, så fanns denne kollega inte längre kvar. Han hade nog gått i pension. Eller bytt arbetsgivare. När jag kom tillbaka till Odenslingan hade det blivit sent. Min ömma moder var orolig. Var hade jag hållit hus? Hade jag fått nåt att äta? När jag berättade om min dag så höll hon på att svimma. ”Hade jag gått med en främmande man hem?!?” Vilken katastrof. Vid tillfället var jag bara 22 år gammal. Rena barnet. Stackars moder.

Annonser

3 thoughts on “Bilden av min framtid

  1. Mysigt, såna där minnen biter sid fast. Jag minns en lastbilsfärd i blixthalka. – Vet Du, på torsdag skall jag gå på Robert Wells succeturne med minnen över Charlie Norman. Kolla om den dyker upp i Blekinge.

  2. Är det bara jag, eller står inte 1331 väldigt nära den andra Y1:an? Ser inte ut att vara hinderfritt emellan dem iaf…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s