Slut med X31 i väst

DSC00956SJ och Västtrafik planerar att sluta använda de fem X31or som just nu rullar i Västtågstrafiken. Den 30 juni uppges vara sista dagen med X31. Sex nya Reginamotorvagnar är beställda och beräknas vara levererade efter sommaren. X31 rullar idag främst på Bohusbanan mellan Göteborg och Strömstad, men även mellan Göteborg och Vänersborg. Tre av vagnarna (4401, 4402 och 4403) ägs av uthyrningsföretaget Transitio medan 4332 och 4334 ägs av SJ. Vad som händer med de fem vagnarna efter sommaren vet jag inte. Det mest troliga borde dock vara att X31orna tillförs Öresundstågssystemet.

Jag jublar inte

28 miljoner kronor om året. Så mycket kostar kalaset med tågtrafik mellan Karlskrona och Emmaboda. Det är mycket pengar för ett litet län som Blekinge. Väldigt mycket pengar. Man skulle kunna säga att Blekinge blir ett avregleringens offer. Den som skulle bli så bra. Och så billig. Sanningen blev den att inget företag ville köra Emmabodatågen. Blekingetrafiken tvingades be Veolia på sina bara knä att ställa upp. Prislappen blev därefter. Företrädare för Blekingetrafiken hävdar att kostnaden blev ”något” högre än vad man räknat med från början. Jag tror nog att det handlar om större summor än så. Men nu gäller det att hålla vacker min i fult spel, som man brukar säga.

Om vi bryter ned siffrorna lite så blir de mer lättbegripliga. 28 miljoner motsvarar en veckokostnad för Blekinges skattebetalare på drygt 538 000 kronor. För det får man lokaltrafik de drygt fem milen till Emmaboda, 14-16 gånger per vardag. På helgerna blir avgångarna något färre. För att ro i land denna satsning i ett delat Blekinge krävdes satsningar även i den västra länsdelen. Där drar Pågatågstrafik mellan Karlshamn och Kristianstad igång i december. En politisk kohandel, skulle man kunna säga. Blekinges makthavare har tidigare varit skeptiska till denna typ av Pågatågstrafik, men när den första upphandlingen kring Emmabodabanan sprack, så vaknade plötsligt intresset. Här läggs ytterligare minst 11 miljoner kronor på blekingarnas redan skuldtyngda axlar.

Nu är det inte i första hand Blekingetrafiken jag kritiserar för denna galenskap. Vad skulle de göra när Trafikverket redan är i full gång att rusta upp Emmabodabanan för närmare en miljard kronor? De har redan förbundit sej att köra tåg på sträckan. Det man möjligen kan kritisera Blekingetrafiken för är denna naiva aningslöshet. ”Va, kostar det pengar att köra tåg?” Nej, det jag vänder mej emot i första hand är det politiska systemet. Numera är det upp till enskilda kommuner och regioner att bekosta järnvägssatsningarna. Framförallt är det Landstingen som tvingas skjuta till pengar. Sjukvård ställs mot kommunikationer. Fattiga delar av landet måste välja: tåg eller vård?

Jag är lokförare och jag älskar tåg. Jag är en förespråkare för en utbyggnad av kollektivtrafiken. Jag tycker till och med att man kan höja bensinskatten. Men trots att jag är blekingebo och borde glädjas åt dessa båda satsningar, så gör jag inte det. Jag anser inte att behovet finns, helt enkelt. Inte sett i relation till dessa enorma kostnader. Västra Blekinge får halvtimmestrafik till Kristianstad. Jaha. Och? Det blir inga ytterligare stationer som får uppehåll på blekingesidan av Skånegränsen. Öresundstågen som trafikerar Blekinge Kustbana idag är sällan fullsatta, undantaget någon enstaka avgång på morgon och på eftermiddagen. Det vore bättre att sätta in en extra avgång med Öresundstågen istället. Det hade kostat en bråkdel jämfört med Pågatågstrafiken.

Dessutom vet vi ännu inte om 28 miljoner kronor om året blir slutnotan för tågtrafiken till Emmaboda. Det är många faktorer som fortfarande är oklara. Till exempel antar jag att berörda länstrafikbolag räknar med att kunna underhålla X11orna i Kalmar. Skulle de planerna haverera, så blir det förmodligen Malmö som är närmaste verkstadsort. Det blir en rejäl omväg för vagnarna. Strejkar en X11, går det åt ytterligare en bara för att dra den trasiga till verkstad.

Avtalet med Veolia är femårigt och kan förlängas ytterligare. Trafiken kommer att starta i december 2013. Bara ett år senare går nuvarande Öresundstågsavtal ut. Vad händer om något annat företag får det nya kontraktet? Betydande samordningsvinster borde gå förlorade för Veolia. Har man tagit höjd för detta redan nu, eller måste avtalet omförhandlas vid ett sådant scenario?

Vadå Miami?

17679_10200557795656714_1722874115_nDet blev ingen seger för Hoa-Hoa i På Spåret den här säsongen. Det tycker jag är synd. Han är min favorit i detta TV-program. Jag är nog inte ensam om att tycka det. Hoa-Hoa svär och lever rövare och är egentligen allt annat än TV-mässig. Det är kanske just det som gör honom TV-mässig, när jag tänker efter. Han följer liksom inga mallar. Det kan hända lite vad som helst när Hoa-Hoa sätter sej i TV-studion. Jag undrar hur mycket materiel TV tvingas klippa bort när denne Lennart Dahlgren, som han egentligen heter, slår sej ned i dressinen eller i förstaklasskupén.

Hoa-Hoa har varit min favorit ända sedan han drog i nödbromsen på tio poäng innan Ingvar Oldsberg (som programledaren hette på den tiden) ens hade hunnit börja läsa ledtrådarna. Han kände igen platsen där resan började, men just som han dragit i bromsen så slog det honom att tävlingen går ut på att lista ut resmålet, inte säga var resan startar. Så han drog till med Miami. Vilket var helt rätt. Tio poäng. Vilken show.

Nu blev det istället den där Dick Harrison och Ellinor Persson som tog hem årets trofé. Det må vara hänt. Jag har ingen åsikt om dessa båda vinnare. Hoa-Hoas partner Cecila Hagen hade jag däremot som bänkgranne när jag arbetade på Expressen under VM-finalen i hockey 1995. Hon verkade inte överdrivet intresserad av ishockey den gången. Inte har hon blivit mer sportintresserad sedan dess heller. När vi ändå är inne på ämnet måste jag få avslöja namnet på den person som jag önskar jag sluppit se i På Spåret: Annette Kullenberg. Vilken hysterisk kärring. Totalt ointressant dessutom. Caroline af Ugglas-klass. En som jag däremot gillar är Janne ”Loffe” Carlsson. Han kunde inte en enda fråga under en hel säsong. Men han var sej själv och bjöd friskt på sina tillkortakommanden. Ungefär som Den Vimsige brukar göra.

Miami, ja. Kära hustrun befinner sej just nu i denna amerikanska håla. Precis som jag skulle bry mej? Skulle jag vara avundsjuk? Jag som får göra hela den glamourösa resan till Alvesta på fredag? Nej, låt henne åka omkring där borta bara bland en massa kubaner och alligatorer och Don Johnsonar. Varmt är det säkert också. Usch. Tacka vet jag lite blekingsk vinter med snöslask och blåst och grå himmel.

Jag hoppas på Iore

Det kommer en hel del frågor till den här bloggen. En av de vanligaste är hur många sorters fordon jag egentligen har typutbildning på. Ja, det var en bra fråga. Det exakta antalet har jag inte tänkt på. Men vi räknar väl efter då?

X10-14
Y2
Y6-8
Rc 2-6
X31-32
Y1
Ma
T44
Di8
El 16
Traxx
Rd
Td

DSC00223Räknar jag rätt i hastigheten så blir det alltså 13 fordonstyper. Dessutom har jag behörighet att framföra T44, Td, Rd och Rc med radioloksutrustning. 13 är inte mycket jämfört med Den Vimsiges CV. Han är nog uppe i typ 130 fordonsutbildningar. Nåväl. Jag har 13. Det innebär ungefär en per år för min del. Jag har varit lokförare i drygt tolv år nu, som bekant. Jag undrar vilket fordon som blir det nästa jag får tillstånd att framföra? Skulle jag själv få välja så hoppas jag innerligt på en liten trevlig utflykt till Kiruna framåt våren… Iore-lok vore nåt det!

TGOJ pröjsade Arrivas taxi

Jag hällde upp en kopp kaffe och slog mej ned i det gamla fikarummet. Lokledaren kom och satte sej på sin vanliga plats i hörnet. Personalfördelerskorna sjönk ned vid ett annat bord. Chefen tittade förbi. En kille från verkstan, som jag inte vet namnet på, tog av sej sin skitiga overall och gjorde oss sällskap. Charmen i TGOJs gamla lokaler i Eskilstuna gick inte att ta miste på. Det luktade nostalgi och gamla anor lång väg. Plötsligt vände sej chefen till oss andra och frågade om vi verkligen hade anställt en ny lokförare vid namn Carl Larsson? Nej, det var ingen som kände till det namnet. Chefen fortsatte: ”Det är så konstigt, för han har åkt taxi i Helsingborg på vårt kontonummer”. Då slog det mej. Det måste vara Calle! Han har ju jag arbetat tillsammans med på SJ. Numera kör han Pågatåg åt Arriva. Eller gjorde då åtminstone. Den här historien utspelade sej för några år sedan. Jag berättade för chefen att jag nog visste vem den där Carl Larsson är. ”Jaså, han är lokförare i alla fall? Ja, då kan det kvitta. Det handlar bara om en hundralapp”. TGOJ betalade taxiresan åt Arriva. Fråga mej nu inte hur det gick till när räkningen kom så fel. Det är ett mysterium större än det när Den Vimsiges farsa, som inbiten och mångårig centerpartist, lyckades med konststycket att bli fanbärare i ett Första maj-tåg.

Green Cargos nye VD utsedd

IMG685041912Green Cargo har utsett en ny VD efter Mikael Stöhr, som avgår senare den här månaden. Det blir Jan Kilström, som närmast kommer från logistikföretaget Bring Frigo, där han varit VD sedan 2010. Han har lång erfarenhet från transportbranschen, bland annat inom Scania och expansiva Nils Hanssons Åkeri, skriver Green Cargo i ett pressmeddelande.

”Jag känner transportbranschen och jag ser verkligen Green Cargos styrkor och utvecklingsmöjligheter. Det ska bli mycket spännande och stimulerande att tillsammans med Green Cargos övriga ledning få vara med och driva utvecklingen framåt i nära samverkan med medarbetare och våra kunder i näringslivet”, säger Jan Kilström.

Vad säger vi då om detta? Det finns två sidor att se på saken, om ni frågar mej. Å ena sidan har jag sett allt för många chefer  – synnerligen duktiga tjejer och killar – som inte kommit någonstans med sina idéer just på grund av brist på erfarenhet från järnvägsbranschen. Det är som bekant en alldeles speciell värld detta, som inte går att jämföra med någon annan. Å andra sidan: en person som kan ”andra sidan” kan ju aldrig vara fel. Kanske har Green Cargo en del att lära av lastbilsbranschen, trots allt? De är duktiga på mycket, de där åkerierna. Det måste vi erkänna, även om det tar emot.

Kilström tillträder i maj. Marknadsdirektör Mats Hanson blir ny tillförordnad VD från 15 februari.

Veolia kör Krösatåg Sydost

Processen har varit lång och kostsam. Men nu har länstrafikbolagen i sydöstra Sverige klart med operatör till den nya trafiken på banan mellan Karlskrona och Emmaboda. Det blir Veolia som kommer att köra tågen i det system som kallas ”Krösatåg Sydost”. Avtalet sträcker sej i fem år, med början i december 2013. Upphandlingen omfattar också en succesiv utbyggnad av trafiken mellan Emmaboda och Kalmar, Emmaboda och Växjö samt mellan Alvesta/Växjö och Hässleholm

Den första upphandlingen misslyckades, vilket har förskjutit trafikstarten. Trafikverket rustar just nu upp banan mellan Karlskrona och Emmaboda för en miljard kronor. Dessa arbeten är klara i juni, men trafiken kommer alltså inte att kunna komma igång förrän i december.

”Stanken” luktar hemma

432000_10151093427658281_1875318783_nLänsstyrelsen i Blekinge kräver att företaget AAK (Karlshamns gamla oljefabrik, ni vet) gör något åt lukten som sprids från fabriken. Folk klagar nämligen och nu hotas ”Sojan”, som vi säger här i trakten, med viten. Själv hoppas jag på det motsatta. Det folk kallar stank kallar jag doft. I min näsa luktar det hemma. Det är en trygghet på nåt sätt. I mitt tidigare yrkesliv åkte jag jorden runt. Idag hamnar jag mest på platser som Alvesta, Ånge och Avesta Krylbo. Men känslan är alltid den samma när jag återvänder hem. Trygghet. Lukten från ”Sojan” har funnits så länge jag kan minnas. Den hör till stan, på nåt sätt. Den fanns när jag och min syster som små övernattade hos mormor och morfar, som för övrigt arbetade hela sitt yrkesliv på fabriken. Den fanns en sensommardag för 26 år sedan när jag för första gången fick syn på det som skulle komma att bli min Kära hustru. Den fanns när jag ibland fick åka med Sune och hans kompisar på lokomotorn när de skulle hämta vagnar inne på fabriksområdet. Det var långt innan jag själv blev lokförare. Växlingsgubbarna brukade plocka med sej glass i kopiösa mängder från en frysbox som stod strategiskt placerad. Det var okej för företaget. Jag fick också alltid några kartonger med mej. Det fanns en glass som jag älskade. Det var en sorts saftis med apelsinsmak, med topparna doppade i choklad. Tyvärr finns inte den sorten kvar längre.

När det gäller ”Sojan” så kretsar mycket av livet i Karlshamn kring denna fabrik. Själv brukar jag och Kära hustrun promenera förbi området i hamnen när vi är ute med Alice. Gänget som jag spelar innebandy med på tisdagarna och onsdagarna jobbar på AAK. Som gammal modelljärnvägsbyggare kan jag dessutom avslöja att Lima en gång gav ut en vagn med texten ”Bords-Eve – Karlshamns Margarinfabrik”. Vagnen har även kommit i en ny utgåva. Jag har två stycken av den gamla modellen.

Tågen rullar fortfarande till och från AAK. Men det är inte många vagnar i veckan som går dit. Det är mina lokförarkollegor i Kristianstad som kör dessa tåg. Jag tror det är nån slags mjöl eller frö i vagnarna. Ibland ser jag tåget komma rullande i gatuspåret vid Prinsgatan. En dag kanske det är jag själv som kommer körande här med T44an? Den som lever får se. Herrens järnvägar äro outgrunderliga, som bekant. Eller hur det nu var.

Morfar jobbade som sagt på ”Sojan”. Han cyklade till och från jobbet. Precis som alla andra på fabriken plockade han med sej diverse småsaker hem. Tejprullar. Skruvar. Glass. Smör. Järnrör. You name it. Till slut tröttnade företaget på detta ”svinn”. Man satte upp ett staket, med vakt och allt. En dag när morfar skulle cykla hem från jobbet hade han cykeln full av grejer. Vakten stoppade honom och frågade vad ”Martinsson hade tänkt göra med allt detta?” Morfar var iskall. Med självsäker ton svarade han: ”Är du dum, eller? Det är koksade grejer detta”. Bluffen gick hem. Vakten vågade inte fråga vad ”koksat” betydde utan släppte igenom den sluge gubben. Sanningen var den att morfar inte heller visste innebörden av ”koksat”. Det var ett ord han kom på bara, i hastigheten. Sån var han, morfar. Jag saknar honom mycket.

karlshamnshamnarBild04

En apelsin i Markaryd

183880_10200518909804592_1326443288_nDagens blogginlägg kommer till Eder osedvanligt tidigt. Klockan är faktiskt inte mer än 3.10 när jag börjar författa dessa rader. Jag är redan färdigjobbad för idag. Ja, till och med färdigjobbad för hela veckan. Det är 40 minuter kvar tills första tåget hemåt stannar i Ramlösa. Eller Helsingborgs Godsbangård som driftplatsen egentligen heter. Så jag hinner nog skriva av mej lite grand.

Dagen började med passåkning till Halmstad. Den resan flöt på fint. En kollega på Öresundståget berättade intressanta saker om Veolia. Serveringspersonalen bjöd på kaffe. Biljetten var det ingen som ville se. Där slängde Green Cargo 250 spänn i sjön. Nåja, det ska de väl överleva. Däremot ville tågvärden gärna veta hur jag trivs på GC. Jag sa som det är: jag trivs fantastiskt bra. Min inställning till jobbet blev bara marginellt naggad i kanten när jag upptäckte att jag inte alls skulle köra en tyst och fin och trevlig Rd till Malmö, utan två gamla och slitna och allt annat än tysta T44or. Med 1580 ton i kroken så var det bara åttans körläge och grus som gällde. Jag hade förväntat mej det värsta, men loken drog förvånansvärt bra. Ett tag undrade jag om jag verkligen fått med mej hela tåget? Men jodå, allt var med. I Knäredsbacken gjorde jag nog av med hundra liter diesel. När jag kom upp på krönet var hastigheten nere i 25 kilometer i timmen.

Jag passerade Markaryd och tog en apelsin som mellanmål. I Vittsjö satte jag på kokplattan och bryggde kaffe. I Bjärnum tänkte jag på inlägget som jag skrev tidigare under dagen. Det är inte mycket man ser av de kommande banarbetena. Å andra sidan passerade jag dessa orter mitt i natten. Men snart ska upprustningen alltså komma igång. I december kan man åka Pågatåg till Markaryd. Det är på tiden. I trakterna av Lund ringde jag tågklareraren på Malmö Godsbangård, för att meddela att jag var på väg med två diesellok. Det var en kamrat som svarade. Det är en bra kille, fast han håller på Rögle. Jag har inte pratat med honom på länge, men vi är vänner på Facebook. Det är ju såna kamrater man har nuförtiden. Jag ställde av loken på spår 1 utanför verkstaden och knallade iväg för att hålla tre timmars rast. Men av den blev det intet. Tåget till Helsingborg var redan färdigväxlat, och gubbarna på godsbangården verkade vilja ha iväg mej. Så det var bara att rusa in i personallokalerna och hämta lite kaffe och fylla på vattenflaskan. Sen bar det iväg igen.

Rc4 med T44 i transport verkade som en bra kombination. Radion fungerade och loket drog som det skulle. Den här gången var det bara drygt 1300 ton att släpa på. Men väl framme i Helsingborg blev det problem. Hur gör jag när jag ska växla undan två lok, båda utan radiostyrning? Åt ena hållet går det ju bra att köra, men sen då? Jag fick dela på ekipaget och börja med att ställa av Rc-loket. Sen traskade jag de 500 meterna tillbaka och startade upp den gamla T44an, med nummer 260. Den ville inte riktigt vara med på noterna. Kylvattentemperaturen låg på under 20 grader och dessutom fick jag inte loss på lokbromsen. Motorn gick heller inte att varva. Det var mystiskt. Tack och lov hade jag gott om tid att felsöka. Jag hade ankommit Helsingborg två timmar tidigt. Och Pågatåget mot Kristianstad skulle som sagt inte avgå förrän 3.50. Till slut hittade jag felet, med lite god hjälp av allas vår vän lokledaren. Det var Sifaventilen som inte riktigt intagit rätt läge. Spaken stod några millimeter från ändläget. Det räckte för att ett fel skulle uppstå.

Pågatåget ankom Ramlösa. Det var jag och en tågvärd på Veolia som klev ombord. I Klippan kom ytterligare en kollega på. Det var rena tjänstetåget. När jag klev av i Kristianstad bytte jag några ord med lokförarinnan, som jag inte sett på flera år. Hon skulle bara tillbaka till Helsingborg, sen slutade hon för dagen. Så är det att vara lokförare. Ibland slutar man innan vanligt folk ens klivit upp ur sängen. Själv kom jag hem i lagom tid för att hinna säga hejdå till Kära hustrun som gav sej iväg till sitt jobb. Sängen var fortfarande varm när jag kröp ned. Jag skriver klart inlägget som jag började på i Helsingborg. Nu kan jag sova hela dagen om jag vill. Kan man ha det bättre?

Rälsbussar firar spadtag

Apropå rälsbussar och invigningar: den 8 mars påbörjas banarbetena på allvar längs sträckan mellan Hässleholm och Markaryd. Bland annat bygger Trafikverket ett nytt mötesspår i Bjärnum. Där anläggs också en ny plattform, precis som i Vittsjö. I Markaryd kommer en del av spåret mot Timsfors och Strömsnäsbruk att elektrifieras. Arbetena görs inför starten av pågatågstrafiken i december. Fredagen den 8 mars tas det första spadtaget. Med anledning av det kommer Nässjö Järnvägsmuseum att köra ett invigningståg med inlånade rälsbussar från museiföreningen i Kristianstad. Tåget är bara tillgängligt för specialinbjudna gäster. Däremot är allmänheten välkommen till diverse högtidligheter i Bjärnum, Vittsjö och Markaryd.

Byggstarten innebär att banan kommer att stängas av vid flera tillfällen. Framförallt under dagtid, för att godstågen ska kunna passera under nätterna. Mellan 25 mars och 14 april bommas dock sträckan igen under hela dygnet. Arbetena beräknas vara klara till sommaren, även om trafiken med Pågatågen inte kommer att starta förrän i december.

Rälsbussarna kommer att avgå från Hässleholm klockan 12.00. 12.15 ankommer de Bjärnum och 12.55 Vittsjö. Tåget vänder i Markaryd och rullar tillbaka söderut vid 14.15.