Den promenerande lokföraren

Idag får ni ursäkta om den här bloggaren inte är på topp. Det har nämligen varit en jobbig dag detta. Den jobbigaste på länge. Att väckarklockan skulle ringa redan vid 4.30 var jag inställd på. Att personalstyrningen i Hallsberg en timme senare ringde och meddelade att min kollega blivit hastigt sjuk kom däremot som en brutal överraskning. De undrade om jag kunde tänka mej att ta den första delen av turen själv? Tja, vad gör man? Lojal som man är så ställer man upp. ”Men det får ta den tid det tar”, betonade jag. Det blev ett evigt springande fram och tillbaka när jag skulle växla ihop tåg 6119 i Älmhult. Uppsikt i rörelseriktningen är A och O, som bekant. Tack vare att jag varit tidigt på plats på jobbet, så kunde jag ändå avgå i rätt tid.

I Olofström blev det ännu mera traskande. På den övre bangården hängde jag av 20 vagnar, men för att kunna komma runt med de övriga sex som jag skulle ha med mej till Olofströms Nedre, så var jag tvungen att dela på ekipaget. Det stod nämligen tomvagnar uppställda överallt, så det var enda sättet att lösa problemet. Jag tryckte in de sex vagnarna på spår 4 på Nedre och tog med mej de så kallade Gentvagnarna tillbaka till Övre. Där ställde jag i ordning tåg 6122. Jag gick på bromsen, som man säger, och jag gick på loss-syningen. Vid det här laget kändes det som om jag promenerat omkring i flera mil. Och då hade klockan ändå inte ens slagit elva på förmiddagen. Det var skönt att sätta sej bakom reglagen på det ena Td-loket och dra iväg till Älmhult. Äntligen fick jag vila mina stackars utarbetade ben lite grand.

I stationshuset mitt emot det gamla Ikeavaruhuset beställde jag kebabsallad. I personallokalen, som ligger vägg i vägg med restaurangen, drack jag kaffe. Det smakade smaskens. Vid det här laget hade personalstyrningen dessutom lyckats skrämma liv i en kollega, som tagit bilen ned till Olofström och mött upp. Under tiden jag åkte iväg till Älmhult, så växlade han klart tåg 9460, Olofström-Göteborg. När jag återvände med den ensamma Tdn hade vi i princip bara att koppla ihop loken, bromsa tåget och avgå mot Alvesta. Det var skönt att äntligen rulla in på bangården i denna småländska metropol. Sällan har väl den bangården varit så efterlängtad… Men tro inte att jobbet var avslutat för det. Nej, loken skulle tankas också. Och ställas av. Vilket naturligtvis föll på min lott. Nu är klockan snart 18.30 och jag börjar se stjärnor, så trött är jag. Nu går jag och lägger mej en stund. I morgon bitti är det dags igen. Nu är jag inne på det så kallade upploppet. Vid 13-draget går jag på min veckolånga ledighet. Det ska bli skönt.

Annonser

8 thoughts on “Den promenerande lokföraren

  1. Låter som att du har haft en tuff dag älsklingen, håll ut, snart är jag hemma o allt är som vanligt igen! Puss

  2. Jag har ett ordspråk som passat bra under mina år på järnvägen.
    ”Det tågklareraren inte har i huvudet, får lokföraren ha i benen”
    Här verkar det passa in även på personalplaneringen ;). Skämt åsido, personalplanerarna är många gånger hjältar som gör våra liv mycket lättare.

  3. Inget mer gungande groovy T44-mullrande längre i Olofströmstrakten alltså? Det märks ju knappt när Td:n kommer rullande på bangården… Fast det kommer väl att sparas några kubik diesel…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s