Jag och mästerverket

130108Här kommer jag tuffande. Tåg 9453 närmar sej skiljeväxeln mellan Olofströms Övre och Olofströms Nedre. Jag tar vägen upp mot Övre. Där ligger en Volvofabrik. Td 397 har fått jobba ganska hårt på den krokiga banan. I hytten är det glada miner. Egentligen skulle jag och min kollega som jag övar tillsammans med ha åkt pass med detta tåg. Men eftersom jag behöver träning på Rd-loket så tyckte de båda andra herrarna att det var lika bra att jag satte mej bakom spakarna direkt. Dessutom behöver jag bättra på linjekännedomen på denna bana. Gårdagen var som bekant den första dagen ute i produktionen på den nya anställningsorten.

Resan till Olofström gick bra. Banan från Älmhult och ned mot Blekinges minsta kommun är vacker på det sättet att träden står väldigt nära själva banvallen. Ordet trädsäkring är det ingen i trakten som hört talas om. Men enligt rykten så ska motorsågarna fram under våren. Td-loket vaggar fram i 70 kilometer i timmen på banan. Sikten är inte mycket att hurra för. Det är krokigt och backigt. Och disigt. Tack och lov går långhuven på loket åt andra hållet. Två älgar hinner jag se under arbetsdagen. Det är inte så konstigt. Det finns väldigt mycket älg i det här området.

Själva tågkörningen gick helt okej, om jag får säga det själv. Men sen var det växlingsarbetet. Jag har varit lokförare i tolv år, och växlat vagnar på en hel del orter. Jag har stått och kliat mej i huvudet vid ställverket i Skärblacka. Det är invecklat som elschemat i ett kärnkraftverk. Men denna växling slog alla rekord. Jag kan inte begripa hur jag ska hinna lära mej detta på en månad. Det gick runt i skallen. Umeå? Fyran? Gent? Sölvesborg? 6129? Sticken? Utlasten? Towern? 6310?

Tack vare mina två rutinerade kollegor fick vi till slut ihop tågen och kunde gå iväg och äta på pizzeria Napoli. Lokförarkamraterna fanns med redan på den tiden när det gick rälsbussar på den här banan. De berättade om gamla tider, om tågmöten i Lönsboda. Där ligger för övrigt sidospåret kvar. Men växlarna är bortplockade. Vi drack kaffe inne hos Sheriffen. Tågklareraren, alltså. Han berättade som vanligt skrönor, den ena värre än den andra. Inne i mitt lilla huvud gick det fortfarande runt, runt. 22an? Svens backe? Bron?

Hela denna tolvtimmarsföreställning avslutades klockan ett på natten. Ett av de två loken skulle tankas. Denna tankning låg egentligen inte på min tur, men det var lika bra att stanna kvar och lära sej det också. Sedan väntade en timmes bilfärd för att komma hem. 02.30 i natt steg jag innanför dörren. En sömndrucken Alice kom och mötte mej i dörren. Hon undrade vad som stod på, men somnade snabbt om igen. Kära hustrun muttrade nåt obegripligt om en fläktlampa. Jag kröp ned mellan lakanen och slocknade som en knockad boxare och sov till elva.

Igår kväll, under en välbehövlig rast hemma hos Ingvar i Älmhult, upptäckte jag en bild av mej själv i Postvagnen. Det är det fotot som jag publicerar i bloggen idag. Det är Felix Hubertsson som knäppt mästerverket. Vad jag vet är det första gången jag fastnar på ett av hans foton. Enligt mina lokförarkollegor lär det dock inte var den sista. Åtminstone inte om jag ska fortsätta köra på denna bana. Det låter trevligt, tycker jag. Man är nog en liten linslus, trots allt.

Annonser

5 thoughts on “Jag och mästerverket

  1. Kul att läsa! Har jobbat en del på Volvo, både övre och nedre! Sitter numer på fjärren i Malmö. Svarar du med namnet när fjärren ringer? Hade varit kul att veta när man snackade med ”lokföraren” 😉

    • Nu får jag nog tänka efter hur jag brukar göra. Tror jag svarar med tågnummer när jag blir uppringd, men använder namnet och tågnumret när jag själv ringer. Får du en obegriplig bleking i luren som kallas sej Jonas så är det nog stor risk att det är jag som ringer!

  2. Ibland stannar jag på viadukten vid södra fabriken, om jag råkar promenera till/från jobbet på Volvos huvudkontor när tåget/loket ska passera under. Det är en mäktig känsla när mullrandet ur skorstenen skickar varma vibrationer upp i bro och kropp. Och så är jag så pervers så jag tycker diesel doftar gott…
    Jag har alltid funderat över hur det skulle vara att åka med Volvotåget en runda. Men så länge jag varken är lokförare eller plåtbit lär väl den här bloggposten vara det närmaste jag kommer. Suck…

    • Ja, tyvärr är det nog så. Det är en stor apparat med tillstånd och ”värdar” och en massa annat som måste till om en ”civilist” ska åka med. NNär det gäller diesellukten håller jag med dej, men säg det inte till nån…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s