Rolig trängsel

Ofta är det trångt ombord på tågen. Det kan lätt uppstå ett smärre kaos när hundratals resenärer ska gå av tåget, samtidigt som lika många försöker tränga sej på. Den bilden tror jag att de flesta lokförare känner igen. Dessutom verkar inte en endaste människa med tågbiljett veta att tåget har mer än en dörr, men det är en annan historia.

En dag för kanske tio år sedan stod jag på Malmö C och skulle lösa av en kollega som kom med pågatåget från Höör. Själv skulle jag byta ände på X11an och fortsätta till Helsingborg, via den trevliga banan över Råådalen. Jag minns inte exakt vilken dag detta var. Inte mer än att det handlade om en röd dag, som inföll mitt i veckan. Det kanske var första maj. Eller annandag pingst. Hursomhelst var det en dag när det var svårt att bedöma resandemängden. Det skulle kunna vara smockfullt med resenärer som skulle vidare till Köpenhamn.

Personal på driftledningscentralen, som håller till i en bunker en kilometer bort, tog det säkra före det osäkra och gjorde ett föredömligt utrop. ”Tåg från Höör ankommer nu till spår 10. Vänligen lämna plats för avstigande”. Jag såg mej omkring. Förutom jag så stod det kanske sju personer på perrongen. När dörrarna gick upp på pågatåget så rusade det ut… tre personer.

Annonser

Förhandlingarna återupptas

Green Cargos ledning och de tre fackförbundet Seko, ST och TJ kommer att träffas för att återuppta förhandlingarna kring det krisavtal som jag tidigare berättat om här i bloggen. I fredags kväll tog facken kontakt med Green Cargos VD. Bara timmar tidigare hade företaget varslat 350 personer om uppsägning. Därmed får vi exakt den utveckling som jag förutspådde i torsdags.

Facken sa först nej till avtalet om arbetstidsförkortning, men pressen från medlemmarna och Green Cargos ledning gick inte att stå emot. Nu är det dock för tidigt att ropa hej. Krisavtalet innehåller flera delar, förutom den så kallade 80-90-100-dealen, som parterna måste komma överens om. Att man nu sätter sej ned redan på torsdag morgon och fortsätter diskussionerna tycker jag bådar gott. Det handlar trots allt om flera hundra jobb som står och faller med denna förhandling. Jag vet att man inte löser alla Green Cargos problem med krisavtalet, men man vinner åtminstone lite tid.

Det tråkiga i kråksången är dock att 100 anställda ändå kommer att sägas upp. Den övertaligheten är redan konstaterad och går utanför själva krisavtalet. Av de varselsiffror som Green Cargo gått ut med internt är det inte svårt att räkna ut vilka stationer som ligger pyrt till. Den informationen tänker jag dock inte sprida vidare.

En öde ö med ATC

rdI måndags blev jag klar med min Td-loksutbildning. Td är en ombyggd och moderniserad T44. Det krävs en kurs på tre dagar för att få den kompletterande utbildningen som behövs för att få köra loket. Förutsatt att man då redan har behörighet på T44 förstås. Jag, Den Vimsige och en instruktionsförare gav oss iväg till Oskarshamn för övningskörning. Det var ett ganska rejält tåg vi släpade med oss. Över 900 ton vägde ekipaget. Det var vagnar till både Scania i Oskarshamn och till en spånskivefabrik i Hultsfred, så Td-loket fick jobba hårt i uppförsbackarna. Bland annat i stigningen ut från Nässjö, där spåret dessutom kurvar. Den drygt åtta mil långa banan mot Hultsfred saknar ATC. Det är i och för sej inget märkligt i det. Folk i allmänhet verkar dock tro att alla tåg är automatiska, att de liksom kör av sej själva. Men vi lokförare vet att så inte är fallet. Det märkliga med banan mellan Nässjö och Hultsfred är att ATC-systemet plötsligt får liv efter några mil. Sedan dör det igen, efter någon kilometer. Eksjö station har utrustats med detta tågskyddssystem, som en liten ö i en gigantisk ocean. Varför det blivit på det sättet har jag ingen aning om.

Innan vi fortsatte vår färd hann vi med en kopp kaffe i Hultsfred. I Berga, knappa tre mil från Oskarshamn, svängde vi in på ännu en bana utan ATC. Både jag och Den Vimsige har kört ganska mycket på banor utan ATC, så för oss är det inget problem. Man måste bara vara extra uppmärksam. Jag kan förstå nya och kanske ovana kollegor som inte gillar den här typen av körning. Igår såg jag att frågan om vilka banor som saknar tågskyddssystem dök upp i Postvagnen. Även om man räknar bort alla sträckor utan persontrafik, så blir det ganska många mil svensk järnväg som ännu saknar ATC eller annat skyddssystem.

Här är vad den samlade expertisen i forumet kom fram till: Uddevalla-Strömstad, Mora-Brunflo, Berga-Oskarshamn, Nässjö-Hultsfred, Håkantorp-Gårdsjö, Kil-Torsby, Nykroppa-Kristinehamn, Hällnäs-Lycksele samt delar av Kil-Ställdalen. Banorna Mellerud-Bengtsfors samt Östersund-Gällivare saknar också ATC, men här bedrivs persontrafik enbart under vissa delar av året.

På Spåret ur spår

På Spåret är ett populärt program. Jag ser det så ofta jag hinner och kan. Förra året prickade jag in en del tiopoängare och kunde de flesta frågorna. Men i år vet jag inte vad som hänt. Jag kan nästan ingenting längre. Har jag tillbringat för mycket tid med Den Vimsige de senaste veckorna, eller vad är det som hänt? Kära hustrun påstår att det är frågorna som blivit svårare. Jag hoppas hon har rätt.

Nåväl, kvällens program var ingen höjdare för en inbiten järnvägare. ”Vad heter tåglinjen mellan Göteborg och Kalmar och Karlskrona?”. Tåglinje? Okej, det kunde i och för sej ha varit värre. Programledaren kunde ha kläckt ur sej det numera groteskt missbrukade ordet tågbana. Är det inte en sån ungarna leker med på golvet hemma i vardagsrummet? I min värld heter det järnväg eller möjligen järnvägslinje. Svaren på frågan var inte heller mycket att skriva hem om. ”Götalandsbanan” svarade det ena gänget, ”Kustpilen” drog motståndarna till med. Det kröp i hela kroppen på mej. Götalandsbanan? Kustpilen? Hallå!

Jag kom till sans och insåg att alla kan ju inte kunna allt om Svea Rikes hela järnvägsnät. Programledaren skrattade lite överslätande och började avslöja de rätta svaren. Det var ju bra. Men vad säger karln?! ”Kustpilen är en speciell liten sträckning som bara går i Kalmar län”. Nej, nej, nej! Kustpilen är ingen sträckning. Kustpilen är benämningen på fordonen som trafikerar Stångådalsbanan. Denna bana sträcker sej långt utanför Kalmar. Nån som hört talas om Östergötland?

Jag räknar med ett krisavtal

Imorgon varslas 350 personer på Green Cargo om uppsägning. Det är inga trevliga siffror. Men förståliga. Företaget går dåligt och något måste göras. Två av tre fack sa till slut nej till det krisavtal som Green Cargo föreslagit och som diskuterats de senaste veckorna. Innebörden i detta avtal har jag skrivit om tidigare i bloggen. Stora delar av personalen skulle erbjudas att arbeta 80 procent av tiden med 90 procent av lönen och 100 procent pensionsavsättning. Även andra uppgörelser ingick i förslaget, men arbetstidsförkortningen var den bärande delen. Ett bra förslag, om ni frågar mej. Men både Seko och ST sa alltså nej. En av motiveringarna var att en viss övertalighet trots avtalet hade uppstått under 2013.

Ska jag själv våga mej på att ha en åsikt i ärendet, så anser jag att det hade varit bättre att kanske sparka 350 personer om ett halvår, än att definitivt göra det nu. Konjunkturen kan vända snabbt, som bekant, och att vinna tid borde vara ett bra sätt att förhala den största delen av övertaligheten.

Efter att ha hört företrädare för både fack och arbetsledning uttala sej idag, så är jag ganska säker på att det trots allt kommer att bli ett krisavtal. Det var inga stora frågor som parterna var oense om i förhandlingarna. Det handlade om saker som hur ersättning för VAB-dagar skulle beräknas vid en arbetstidsförkortning. Ska 350 personer behöva lämna sina arbeten på grund av detta? Nej, det tror jag inte. Dessutom har företagsledningen satt ordentlig press på fackföreningarna i och med dagens interna företagsinformation och utspel i diverse pressmeddelanden. ”Vi vill inte säga upp folk, vi sitter kvar vid förhandlingsbordet”, typ. Eftersom det redan sedan tidigare verkar finnas ett intresse för ett krisavtal bland personalen så har jag svårt att förstå hur de fackliga företrädarna ska orka stå emot. Detta intresse för arbetstidförkortningen har växt ytterligare idag när personalen fått klart för sej hur illa ställt läget är på Green Cargo.

Slutkört

Innerst inne inser nog de flesta att tiden har runnit ut för TGOJs gamla Ma-lok. Även om det tar emot att erkänna det. Själv klev jag ur en Ma för sista gången i december 2010. Några veckor senare upphörde TGOJ att existera. Ma-loken har dock troget fortsatt sin tjänstgöring åt sina nya ägare. Men nu är det definitivt slutkört. Med anledning av detta sorgliga faktum har en kollega i Eskilstuna gjort den här videon, som jag inte kan låta bli att dela med mej av.