På Spåret ur spår

På Spåret är ett populärt program. Jag ser det så ofta jag hinner och kan. Förra året prickade jag in en del tiopoängare och kunde de flesta frågorna. Men i år vet jag inte vad som hänt. Jag kan nästan ingenting längre. Har jag tillbringat för mycket tid med Den Vimsige de senaste veckorna, eller vad är det som hänt? Kära hustrun påstår att det är frågorna som blivit svårare. Jag hoppas hon har rätt.

Nåväl, kvällens program var ingen höjdare för en inbiten järnvägare. ”Vad heter tåglinjen mellan Göteborg och Kalmar och Karlskrona?”. Tåglinje? Okej, det kunde i och för sej ha varit värre. Programledaren kunde ha kläckt ur sej det numera groteskt missbrukade ordet tågbana. Är det inte en sån ungarna leker med på golvet hemma i vardagsrummet? I min värld heter det järnväg eller möjligen järnvägslinje. Svaren på frågan var inte heller mycket att skriva hem om. ”Götalandsbanan” svarade det ena gänget, ”Kustpilen” drog motståndarna till med. Det kröp i hela kroppen på mej. Götalandsbanan? Kustpilen? Hallå!

Jag kom till sans och insåg att alla kan ju inte kunna allt om Svea Rikes hela järnvägsnät. Programledaren skrattade lite överslätande och började avslöja de rätta svaren. Det var ju bra. Men vad säger karln?! ”Kustpilen är en speciell liten sträckning som bara går i Kalmar län”. Nej, nej, nej! Kustpilen är ingen sträckning. Kustpilen är benämningen på fordonen som trafikerar Stångådalsbanan. Denna bana sträcker sej långt utanför Kalmar. Nån som hört talas om Östergötland?

Jag räknar med ett krisavtal

Imorgon varslas 350 personer på Green Cargo om uppsägning. Det är inga trevliga siffror. Men förståliga. Företaget går dåligt och något måste göras. Två av tre fack sa till slut nej till det krisavtal som Green Cargo föreslagit och som diskuterats de senaste veckorna. Innebörden i detta avtal har jag skrivit om tidigare i bloggen. Stora delar av personalen skulle erbjudas att arbeta 80 procent av tiden med 90 procent av lönen och 100 procent pensionsavsättning. Även andra uppgörelser ingick i förslaget, men arbetstidsförkortningen var den bärande delen. Ett bra förslag, om ni frågar mej. Men både Seko och ST sa alltså nej. En av motiveringarna var att en viss övertalighet trots avtalet hade uppstått under 2013.

Ska jag själv våga mej på att ha en åsikt i ärendet, så anser jag att det hade varit bättre att kanske sparka 350 personer om ett halvår, än att definitivt göra det nu. Konjunkturen kan vända snabbt, som bekant, och att vinna tid borde vara ett bra sätt att förhala den största delen av övertaligheten.

Efter att ha hört företrädare för både fack och arbetsledning uttala sej idag, så är jag ganska säker på att det trots allt kommer att bli ett krisavtal. Det var inga stora frågor som parterna var oense om i förhandlingarna. Det handlade om saker som hur ersättning för VAB-dagar skulle beräknas vid en arbetstidsförkortning. Ska 350 personer behöva lämna sina arbeten på grund av detta? Nej, det tror jag inte. Dessutom har företagsledningen satt ordentlig press på fackföreningarna i och med dagens interna företagsinformation och utspel i diverse pressmeddelanden. ”Vi vill inte säga upp folk, vi sitter kvar vid förhandlingsbordet”, typ. Eftersom det redan sedan tidigare verkar finnas ett intresse för ett krisavtal bland personalen så har jag svårt att förstå hur de fackliga företrädarna ska orka stå emot. Detta intresse för arbetstidförkortningen har växt ytterligare idag när personalen fått klart för sej hur illa ställt läget är på Green Cargo.

Vem är mest normal?

Två lokförare kommer in i en rastlokal. Den ene dras direkt till en almanacka med gamla motorvagnar medan den andre genast börjar bläddra i en väggkalender med nakna tjejer.

Vem av de två är mest normal?

Slutkört

Innerst inne inser nog de flesta att tiden har runnit ut för TGOJs gamla Ma-lok. Även om det tar emot att erkänna det. Själv klev jag ur en Ma för sista gången i december 2010. Några veckor senare upphörde TGOJ att existera. Ma-loken har dock troget fortsatt sin tjänstgöring åt sina nya ägare. Men nu är det definitivt slutkört. Med anledning av detta sorgliga faktum har en kollega i Eskilstuna gjort den här videon, som jag inte kan låta bli att dela med mej av.

GBBJ övertar Ma 401

Dagens blogginlägg kommer till Eder direkt från framsätet i Den Vimsiges Ford Mondeo. Helt lyckat är det kanske inte att sköta sina dagliga åtaganden på detta sätt. Jag tittade ned i datorn i 20 sekunder och vips var vi inne i ett industriområde och snurrade. Det är tur att Den Vimsige kör tåg bättre än han kör bil. Nåväl, i denna arla morgonstund damp det ned lite information i inkorgen angående Green Cargos Ma-lok, som nu börjar hitta nya ägare. Som bloggen tidigare avslöjat såldes Ma 403 till BJs i Göteborg, dit loket redan levererats. Andra affärer som är uppgjorda eller planeras är följande: Mina vänner i den trevliga Grängesbergsföreningen, där jag för övrigt är medlem, har kommit över Ma 401, Netrail lägger vantarna på 405 och 409, Stambanans Vänner i Katrineholm övertar 407 och museiföreningen i Oxelösund köper 408. När det gäller Ma 407 så står loket för närvarande avställt med transformatorhaveri.

Revelj 04.10

Att gå på kurs när man är järnvägsanställd brukar vara lugna gatan. Allt som oftast handlar det om 8-17. Det blir sovmorgon, hotellfrukost och en öl i baren på kvällen. I två veckor har jag och Den Vimsige pluggat Rd- och Td-lokskunskaper i Nässjö. Imorgon påbörjar vi den tredje veckan. Och då är det slut på sötebrödsdagarna. 4.10 ringer klockan. En halvtimme senare plockar Den Vimsige upp mej och vi påbörjar den 22 mil långa bilfärden mot det småländska höglandet. Imorgon ringer nämligen ”Kocken” in redan 7.20.

En dag av Td-loksutbildningen återstår. Det är själva praktikdelen som måste klaras av. Det blir en sväng fram och tillbaka till Oskarshamn. På vägen dit (eller om det var på vägen hem?) stannar vi till i Hultsfred och växlar lite limvagnar. Jag har linjekännedom på en majoritet av de svenska järnvägarna, men denna linje har jag faktiskt inte åkt på tidigare. Det är en bra övningstur detta, om än lite lång. Det blir mycket träning på en gång. Td-loket förstås, men även lite spärrfärd, radiolokskörning och teknisk vagnstjänst räknar jag med att instruktionsföraren hinner repetera med oss.

Ett sorgligt fall

Jag har berättat mycket i den här bloggen om tågvärdarnas arbetssituation på Öresundstågen. Jag tror ändå inte folk i allmänhet förstår hur illa det är. Därför ska jag berätta historien om en helt vanlig konduktör en helt vanlig dag på ett helt vanligt Öresundståg. Skillnaden den här gången är att vår vän tågvärden till slut tröttnade på de dagliga trakasserierna, våldet och hoten. Han gick till polisen. Men resultatet av detta besök blev inte riktigt vad han hade förväntat sej…

Men vi tar saken från början. Konduktören viserar biljetter och hittar en kille som ser något besvärad ut när tågvärden ber om biljetten. Han börjar plocka i sin väska och säger ganska snabbt att han inte hittar biljetten. Konduktören står kvar med is i magen och låtsas som att han inte förstår riktigt vad han håller på med. Konduktören har sina misstankar. Mannen tar fram en skrapbiljett som Skånetrafiken brukar skicka ut, då folk blir försenade så de kan åka en dag på den, som kompensation. Resenären ska ha skrapat fram år, månad och dag innan påstigning på det färdmedel personen ska åka med. I detta fall, tåget.

Resenären har inte skrapat biljetten innan konduktören kommit för biljettkontroll. Innan han skrapar biljetten ber han att få slippa skrapa den, för att istället spara den till nästa resetillfälle. Konduktören ber då om att få se legitimation. Han får till svar att han inte har den med. När han får frågan om personnummer, vill han inte uppge det. Mannen förstår att det är kontrollavgift som gäller. Konduktören går iväg en bit in i tåget. Han minns nämligen att en dansk polis är ombord. Han ber polisen om hjälp.

Tillbaka med den danska polisen står konduktören nu med resenären och ännu en gång försöker förklara att han vill se legitimation eller få hans personnummer. Resenären påstår fortfarande att han inte har legitimationen med sig och vägrar uppge personnummer. Att en dansk polis står bredvid spelar ingen roll. Tågvärden talar också om för honom att det kan bli fråga om en polisanmälan om bedrägligt beteende, om de blir tvungna att koppla in den svenska polisen. Mannen bryr sig fortfarande inte. Han går av i Hyllie.

En vecka senare kommer samma konduktör på samma tåg, samma veckodag. I Hyllie kliver det på en kille som direkt söker kontakt med konduktören. ”Känner du igen mej?” frågar han. Konduktören svarar att han nog inte riktigt gör det. ”Minns du inte mej, det var mej du hotade med bedrägligt beteende för några dagar sedan din aoaaaaoohh!! Du ska ge fan i det,” säger mannen. Tågvärden står där rätt paff, han hade inte väntat sej detta. ”Jag kommer att ta dig, din jävla pisseråtta. Vänta bara tills jag hittar dig där ute någonstans, men du kan vara lugn, jag kommer inte göra något här”. Konduktören berättar för mannen att han gör sej skyldig till hot mot tjänsteman. ”Ja, men säg tid och plats då så gör vi upp där då”, säger mannen.

Konduktören förklarade då för honom att han inte var intresserad av något sådant. Mannen avlägsnar sej därefter från tåget och går mot trapporna. Tågvärden skyndar sej till sin kollega som finns i dörren lite längre bort. Han berättar för kollegan vad som hänt samtidigt som han tittar efter mannen, för att lägga hans signalement på minnet. Konduktören hör honom från trapporna ”Var det något du ville?!” Tågvärden gör då sitt bästa för att ta en ordentlig titt efter signalementet. Samtidigt får kollegan chans att se honom.

Några dagar senare går tågvärden till polisen för att anmäla händelsen. Nu får det vara nog, tänker han. Polisen tar emot anmälan. Men vad händer? Polisen skiter fullständigt i det som inträffat. Anmälan avskrivs. ”Förfarandet som anmälts är inte brottsligt” konstaterar polisen. Jag sitter själv med polisens beslut framför mej just nu, och förstår ingenting. Det är alltså helt okej att kalla folk ”din jävla pisseråtta” och hota med att ”jag kommer att ta dej”?

Vad säger man? Att upphandlare och till viss del också arbetsgivare skiter i tågvärdarnas arbetsmiljö har vi vant oss vid. Men att också polisen gör det? Det är sorgligt. Det skickar inga bra signaler. Det skickar verkligen inga bra signaler.

Vilse på tåget

En förvirrad professor åke tåg. Efter en stund blev han tvungen att gå iväg för att besöka toaletten. När han skulle gå tillbaka till sin kupé uppstod ett litet problem: han kunde inte hitta sin plats. Till slut sprang han på konduktören som försökte hjälpa till. Konduktören undrade om det möjligtvis fanns något kännemärke på kupén. Om det kanske satt någon annan person där eller så? Professorn sken upp.

”Jo, nu när du säger det så minns jag faktiskt att det låg en liten sjö utanför fönstret…”

Inget krisavtal på Green Cargo

Det blir inget krisavtal på Green Cargo. Företagsledningen hade bland annat föreslagit en arbetstidsförkortning, som handlade om 80 procents arbete, 90 procents lön och 100 procents pensionsavsättning. Parterna har inte kunnat komma överens. ST skriver på sin hemsida att man sagt nej till avtalet, Seko konstaterar bara att det inte blir någon uppgörelse. Sekos egna ståndpunkt framgår inte. Däremot listar man tre anledningar till att förhandlingarna misslyckats: tveksamheter till möjligheten att genomföra arbetstidsförkortningen, avsaknad av långsiktiga åtgärder för ett lönsamt Green Cargo samt farhågor om att övertalighet trots krisavtalet kommer att uppstå under 2013.

Själv kan jag bara beklaga att facken inte kunde komma överens med arbetsgivaren i det här svåra fallet. Green Cargo måste nu spara 100 miljoner kronor på andra saker. Framförallt kommer det att handla om uppsägningar. Företags styrelse sammanträder den 19 december. Då kommer besked hur många anställda som måste lämna sina jobb.

En applåd för SJ

SJ backar från sitt tidigare beslut att sluta sälja biljetter ombord på sina tåg. Företaget tvingas utstå både spott och spe i dagar som dessa, men denna kovändning hedrar företaget. SJ har lyssnat på sina kunders synpunkter och gjort en ny bedömning. Ett så prestigelöst agerande kan jag bara applådera.

Nu väntar jag bara på att även Skånetrafiken ska ta sitt sunda förnuft till fånga och införa samma möjlighet som SJ erbjuder. Men kommer det att hända? Nej, knappast. Hos Skånetrafiken är nämligen prestigen och principerna viktigare än något annat.

Även Skånetrafikens kusiner på landet, Blekingetrafiken, kör allt som oftast huvudet i sanden när det skiter sej. Häromdagen gick det inte att använda bolagets webbshop för laddning av resekorten. Ändå tvingades resenärerna betala en straffavgift på 30 kronor när de laddade korten på andra försäljningsställen. Vad är det för kundservice?