En stolpe att minnas

Det var här den stod, infartsignalen till Karlshamn. Det var här Vislandabanan slutade. Eller började om ni så vill. Det är drygt 33 år sedan som det senast rullade ett tåg förbi den här platsen. Tåg och tåg, förresten. Egentligen handlade det om vagnuttagningar. Det sista riktiga tåget ankom Karlshamn redan i maj 1970, ett år innan jag föddes. Det var då persontrafiken lades ned. Men godstransporterna skulle rulla i ytterligare nio år. Det var på sommaren 1979 som den sista vagnuttagningen lämnade Fridafors och Ryd, lastad med båtar och papper. Banan var smalspårig, men inte jättesmal. Spårvidden var 1067 millimeter. Ett ovanligt mått i resten av Sverige, men desto vanligare i dessa trakter. Hela Blekinge Kustbana byggdes med spårvidden 1067 millimeter, precis som de flesta av sidobanorna upp mot Småland. Idag finns ingenting kvar av denna ovanliga spårvidd. Förutom en liten stump som påstås ligga kvar i den gamla lokverkstaden i Karlshamn. Verkstaden är numera en kulturbyggnad och kallas slarvigt för lokstallarna.

Spåren längs Vislandabanan revs upp i början av 80-talet. Banvallen asfalterades och blev tråkigt nog cykelbana. Det känns lite onödigt. Förberedelser inför en breddning hade gjorts. Bland annat byttes ett stort antal smalspårsslipers ut mot normalspåriga. Idag talar man om behovet av en bana som förbinder södra stambanan med hamnen i Karlshamn. Politiker och storföretagare arbetar stenhårt för den så kallade Sydostlänken. Med Vislandabanan intakt hade den länken redan funnits. Å andra sidan var det andra tider då, på 1960- och 70-talet. Järnvägen hade ingen framtid.

Idag är det inte många spår som finns kvar av järnvägen till Vislanda. Några kilometertavlor sitter kvar. I Hovsmanbygd har en förening monterat en gammal vägskyddsanläggning. Och så har vi då den här telefonstolpen vid den gamla infarten till Karlshamn. Familjen åkte förbi den idag när vi hade varit med Alice i skogen vid havet. Jag klev ut för att knäppa ett foto. För en sekund kunde jag känna känslan av Z4t eller Märstavagn. Under en tiondel såg jag bilden framför mej. Infarten i stopp. Svordomar. En tågklarerare som inte svarar. Förseningar. Fler svordomar. Resenärer som ska med anslutade tåg, mot Karlskrona eller Kristianstad. Men så plötsligt börjar det plinga hundra meter längre fram och bommarna går ned. Signalen slår om. Två gröna. Kör 40. Tåget rullar upp på centralen och stannar vid S-tavlan på spår 9.

Känslan varade bara i en tiondel. Jag log för mej själv när jag återvände till bilen. En tiondel är visserligen bara en tiondel. Det är inte mycket. Men det är långtifrån ingenting.

Annons