Kan jag få ett skjut, tack?

När jag började på SJ i Malmö för knappt tolv år sen så kände jag inte en endaste kotte. Jag visste ingenting om tåg. Allting var nytt. Jag blev överlycklig när en kollega sa hej och ville byta några ord. Det hände inte så ofta, så det gällde liksom att ta chansen. En dag kom en skön typ fram, några år äldre än jag, och presenterade sej. Han kallades B-A. Vi snackade en stund. Senare samma vecka satte jag mej på Kustpilen för att åka de 15 milen hem. Det var B-A som körde. Det blev ytterligare en pratstund. Det visade sej att denne kollega gått med i en skytteklubb. Han berättade entusiastiskt om sitt nya intresse.

Några månader senare var jag ute och övningskörde en X11a. Mellan Skurup och Lemmeströ på Ystadbanan körde jag rakt in i en skock vildsvin. Det small i plogen som om det vore ett gäng stora stenbumlingar som jag rammade. Det var säkert fyra, fem vildsvin som stod på spåret. Några hoppade åt sidan. Andra blev totalt kvaddade. Men var alla djuren döda? Det var omöjligt för mej att veta.

Det var första gången som jag körde på djur med tåget. Jag frågade instruktionsföraren som stod bredvid mej i hytten hur jag nu skulle agera. ”Du får ringa B-A”, konstaterade han kort. Tusen tankar for genom mitt huvud. B-A? Är det han som har hand om såna här saker? Ja, han är ju med i skytteklubben så han har ju tillgång till vapen. Men tänk om han tjänstgör och sitter på ett tåg 50 mil härifrån? Ska vildsvinen behöva ligga här och lida tills B-A kan komma? Det var en konstig ordning. Jag frågade handledaren om han hade numret till B-A. Jag fick veta att numret stod i den telefonlista som jag fått kvittera ut och som nu låg i min lokförarväska.

Det var en diger lunta med nummer. Tågklarerare, eldriftledare, vakter, personalfördelare och verkstadspersonal fanns alla med i listan. Plus lokförarkollegornas nummer förstås. Jag slog numret till B-A, men fick inget svar. Jag konstaterade uppgivet att ”han svarar inte”. Instruktionsföraren såg förvånad ut. ”Han!?”

Då uppdagades hela missförståndet. Handledaren menade inte B-A när han sa B-A. Han menade BanAvdelningen. Det vill säga den gamla benämningen på Banverket. Ja, det var onekligen en viss skillnad… Som vi skrattade i hytten. Och vilken tur att B-A inte svarade när jag ringde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s