Lokföraren är också ett offer

Jag brukar skälla på folk som springer över järnvägsspår. Även mina egna vänner och bekanta får sej en avhyvling om jag ser detta beteende. De flesta blir sura. Ska väl jag skita i, typ. Kompisarna skrattar. ”Det fattar du väl att jag inte går över ett spår om tåget kommer? Jag ser mej naturligtvis för.” Jo, jag fattar det. Men fattar alla det? Fattar dagisklassen som står på perrongen och väntar på tåget att man faktiskt inte får krypa under plattformsbommarna när de ser en vuxen göra det? Det handlar om att vara ett föredöme, om vilka signaler man skickar ut. Som lokförare sitter jag ibland som på nålar när jag rullar förbi diverse järnvägsövergångar. Hundratals gånger har jag fruktat för den dagen ett barn i oförstånd springer ut framför tåget och blir mald till köttfärs.

Igår hände exakt det. Tack och lov var det inte jag som körde tåget. En treåring såg sej inte för utan klev rakt ut i spåret i Billeberga i Skåne. Jag kan inte ens föreställa mej hur pojkens föräldrar mår idag. Som pappa till två underbara grabbar kan jag inte tänka mej ett värre scenario än detta. Däremot kan jag mycket väl sätta mej in i den stackars lokförarens situation. Han – eller hon – glöms ofta bort i händelser som denna. Visst finns den psykologer, arbetskamrater och kamratstödjare som gör ett fantastiskt jobb. Inte tal om annat. Men hos den stora allmänheten och i tidningarna ägnas sällan några tankar åt lokföraren, trots att han också är ett offer.

Precis som jag fortfarande undrar hur det gick för kollegan på Roslagsbanan som krockade med en lastbil som ”råkat” komma upp på spåret, så funderar jag idag på hur den stackars Billebergalokföraren har det. Om det kan vara till nån tröst så ska du veta att jag tänker på dej, kollega. Du får kämpa på så gott det går.

Till alla er andra, som inte kör tåg till vardags, kan jag bara säga att det kanske kan vara värt att fundera över dessa saker nästa gång du genar över en bangård eller kryper under bommarna. Annars kan det vara din systerson eller ditt barnbarn tidningsartiklarna handlar om imorgon.

Annonser

27 thoughts on “Lokföraren är också ett offer

  1. Det är en oerhört tragisk olycka detta.
    Men jag vänder mig emot formuleringen som expressen använder, att järnvägen dödat 2 pojkar.

    • JA, det är lite det jag menar. I tidningarna och i allmänhetens ögon är det tåget (och lokföraren?) som dödar. I själva verket är det ju tvärtom. Skulden ligger i 99 procent av fallen hos den som blir överkörd. Det är lokföraren som är offret.

  2. Kloka ord och tyvärr fick jag veta redan efter en månad som lokförare hur tragedin att köra över en människa känns. Inget barn som tur var men fortfarande ingen bild man vill ha för ögonen. Lider med den stackars föraren som körde igår. Fyfan…

    //Kollega på Upptåget

  3. Jag har varit halvnära att ”ta” en ung kvinna med småbarn som för en mörk höstafton fick för sig att en avstängd övergång för tjänstebilar upp till södra änden av plattformen i Herrljunga var ett jättebra sätt att komma snabbare till tåget. Tack och lov fick jag ner farten och hann till på köpet ropa henne min syn på saken. Efter samtal till dåvarande tågex fick hon sig ytterligare en personlig och lärorik lektion av tågklarererskan som även var skolinformatör i såna frågor…

  4. Ja! Inte att förglömma den där lastbilisten som ”inte såg rödljusen i motljus” i Nosaby och parkerade sin lastbil mellan bommarna. Sedan hoppade han ut för att ”lyfta bommarna för hand”. Med andra ord var han för feg eller snål att acceptera lackskador på sin maskin, trycka på gasen och ta sig undan spåret – istället fick två lokförare sätta livet till som brakade rakt in i flera ton pellets…

    Järnvägen är punch-bag idag och får alltför lite stöd från press och politik. Samtidigt tilldelas alltför lite pengar för att göra järnvägen säkrare och tillförlitligare. Undrar hur branschen nånsin ska ta sig ur det här…

    Vi som kör tåg hinner aldrig stanna för vare sig kandidater, småpojkar eller idiotiska bilförare. Så det blir desvärre vår lott att göra köttfärs av allt som inte hör hemma på spåren. Och att bli uthängt eller ignorerat i media.

  5. Sen finns det ju dem som får syna efter att tåget framför körde på något.. Jag kan säga det – syna ALDRIG efter att tåget framför ”kört på något”. 99 gånger av 100 är det ett rådjur/dylikt, den hundrade gången är det något annat och det är mycket otrevligt kan jag lova..

    • Icke lokförare här. Vad innebär ”att syna”? Är det att nästa tåg förbi saktar ner och kollar vad det är som körts på, eller?

      Jag bor på vischan i Skottland och har vuxit upp med att se påkörda djur vid vägkanterna. Det har jag inga problem med. Men efter att ha sett vad ett bildäck gör med en kanin vill jag aldrig behöva se vad ett tåg gör med en människa, och har all sympati i världen för dem som får ta hand om det.

  6. Just vinkeln att de som genar över spåren lär ut ett dumt beteende till barn (och/eller de som kanske inte har samma förmåga att tänka lika många steg framåt som vi andra) är nog det enda argument som jag har fått att faktiskt bita på folk. Man blir heligt förbannad när dessutom säkerhetsbefattningar säger åt personal ute i trafiken att vi inte får neka folk som genar över spåren att åka med tågen. Detta med hänvisning till att det har uppstått hot- och våldsituationer vid enstaka tillfällen. Undrar hur många personer en byråkrat bakom skrivbordet har kört ihjäl. En passagerare som inte respekterar säkerheten och lagarna och dessutom blir hotfull vid tillsägelse vill man väl ännu mindre ha ombord på tåget?

    • Dessbättre är detta reglerat i Järnvägslagen, 2004:519, kapitel 9, §1 och §3, det finns ingen byrokrat som kan upphäva detta i form av företagsspecifika föreskrifter eller önskemål.

      • Nu kan jag inte lagtexten ordagrant, men jag har för mej att den inte är glasklar. Man kan göra lite olika bedömningar och tolkningar.

      • 3 § säger att den som utan tillstånd beträder spårområdet får avlägsnas från järnvägssystemet (inklusive tågen), vilket ger utrymme för en sådan tolkning, men det är oklart om det bara är den som just nu befinner sig på spårområdet som får avlägsnas eller även den som nyligen beträtt detsamma, och i så fall hur nyligen.

      • Man kan jämföra med 2 § och 3 § 2 stycket, som säger att den som förtär alkoholdrycker (men utan att uppträda berusat, störa ordningen eller äventyra säkerheten) får avlägsnas från järnvägsinfrastrukturen men inte från tågen. Enligt propositionen motsvarar bestämmelserna den äldre järnvägssäkerhetslagen och i förarbetena till den konstaterade man visst att det skulle vara för ingripande att avlägsna någon enbart av den anledningen.

      • Den här skillnaden skulle kunna tala för att avsikten varit att den som t.ex. har genat över spår ska kunna avvisas från tåget, för om det hade ansetts för ingripande skulle man ha nämnt det i förarbetena, men jag tror snarare att ”avlägsna från järnvägssystemet” tar sikte på dem som uppträda berusat, stör ordningen eller äventyrar säkerheten, vilket man ju kan göra även ombord tåg. Och tvångsåtgärder ska i allmänhet tjäna ett direkt syfte just när de vidtas, inte fungera som straff för tidigare gärningar.

      • Jag fick för mig att det också hade att göra med att spårspringare har beträtt Trafikverkets spår, och andra instanser, exempelvis trafikutövaren, har ingen rätt att fördenskull reprimera någon. Så uppfattade jag förklaringen när vi först fick reda på att vi inte skulle få neka spårspringare på tåget längre.

    • Tyvärr får jag uppfattningen att dagens företag är rejält kundkänsliga och att neka en ”kund” något innebär att företaget kan förlora en kund. I det här fallet en betalande resenär. De verkar alltså sätta detta framför säkerheten. Det är givetvis helt oacceptabelt! Och horribelt att ens tänka på tanken att skippa på rutiner kring säkerhet. Järnvägens stora huvudlinje är ju att aldrig tumma på säkerheten!

  7. Ping: Jag saknar ord | I huvudet på en lokförare

  8. Man skulle ju vilja se den passageraren som kom med på flyget om denne genade över landningsbanan, under en inflygning, på väg till gaten..

  9. Som jag kommentera när en polare delade den här länken på FB:

    ”Jag har Åsikter om det här, som du nog vet – förarna glöms alltid bort, som måste leva med den där bilden och skuldkänslorna, trots att allt de ville göra var köra ett tåg och hjälpa folk ta sig dit de skulle.

    Jag hade en gång ett stort gräl med en person som ansåg att man skulle tycka synd om folk som begick självmord medelst tunnelbana, och att förarna inte förtjänade någon sympati alls eftersom ”det får man ju acceptera när man tar jobbet”. Som jag ser det är det en person som tagit ett aktivt val att fega ur och göra någon annan aktiv part i sin död, och det är fegt och själviskt.

    Jag är ingen lokförare – främst av just den anledningen, faktiskt, att jag aldrig vill behöva se någon se mig i ögonen när de kliver av perrongen – men här har ni i alla fall en fotgängare som tänker på er alla när det händer.”

  10. Ja en sådan olycka får man leva med, jag har själv kört på ett barn i Teckomatorp och det blir inte mycket bättre med tiden, men man lär sig leva med det.
    Hoppas ni slipper vara med om detta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s