Larmet går – tolv gånger

För några månader sedan skrev jag ett inlägg om Y3orna, de så kallade Kamelerna som rullade fram tills 1990. Det blev, förvånansvärt nog, ett av de mest lästa inläggen i den här bloggens historia. Det är mysko, det där. Ibland skriver jag engagerat och tycker att jag får till det riktigt bra. Jag förväntar mej en anstormning av läsare. Men så slutar dagen med några hundra klick. Andra gånger går det trögt. Jag lägger pannan i djupa veck för att hitta nåt att skriva om. Det blir nåt halvdant. Och så får denna nödlösning flera tusen läsare.

Efter mitt förra inlägg om Kamelerna hörde flera läsare av sej och ville att jag skulle skriva mer om dessa udda vagnar. Det har jag inte gjort, av den enkla anledningen att jag inte haft så mycket mer att tillföra ämnet. Men idag stannade jag till hemma hos min gode vän Konduktören. Jag frågade om inte han hade några minnen av de gamla Y3orna. Det hade han inte. Sa han. Men sen kom ändå en lång utläggning om Kamelens alla för- och nackdelar. Jag blev sittandes vid köksbordet med en kopp kaffe och noterade flitigt i minnet. Jag glömde nästan bort att jag skulle hämta killarna efter skolan.

Som alla andra som tjänstgjort på Y3 är det brandlarmet som etsat sej hårdast fast hos Konduktören. Han suckar och skakar på huvudet. ”Det var inte ovanligt att man fick springa in och återställa det där larmet tio, tolv gånger på en resa mellan Karlskrona och Malmö. Det var inte så trevligt precis. Man öppnade luckan till motorrummet försiktigt. Oftast var det bara överhettning som löst ut brandlarmet. Men ibland brann det faktiskt på riktigt. Fast det var jag aldrig med om”.

Kanske var det exakt så det gick till i motorvagnarna som Jan Lindahl plåtade på Karlskrona C den 21 augusti 1972. Lokföraren fick larmet i sin hytt och ropade på tågmästaren i högtalarsystemet. Lokföraren vågade förstås inte basunera ut att brandlarmet satt igång. Då hade det blivit panik. Istället användes en kod, precis som idag. På Kamelerna brukade lokförarna be tågpersonalen att ”återställa reläet”. Konduktören fortsätter: ”Det var en otrevlig arbetsuppgift. Det brummade nåt förskräckligt i motorrummet. Dessutom var det alltid väldigt varmt där nere.”

Nu var det inte bara brandlarmet som ställde till förtret för tågpersonalen. Även toaletterna krånglade ofta. Detta tvåvåningståg var modernt på många sätt. Bland annat fanns vacuumtoaletter. Och detta redan på 60-talet. Det var ovanligt. De flesta vagnar som rullade omkring på svenska spår vid denna tidpunkt hade toaletter av modell ”hål rakt ut”. Till banavdelningens stora missnöje.

Konduktören trivdes ändå på Kamelerna, berättar han. De vaggade lite grand när han befann sej på ovanvåningen, men annars gick de fint i spåret på den krokiga och backiga kustbanan. Resenärerna hade gott om utrymme vid sina sittplatser. Och så fanns det luftkonditionering, minns Konduktören.

Annonser

One thought on “Larmet går – tolv gånger

  1. Ja, jag vet att det här inlägget har lite tid på nacken. Men jag kan inte låta bli att kommentera! 🙂

    Mjo, luftkonditionering var det ja på Y3. Som när det var värmebölja ute la av och bara blåste VARMluft! Hett och ”trevligt” under min resa Hm-Sög…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s