Dramatik på apoteket

Jag var på väg till jobbet. Tåget som jag skulle åka med avgick 8.30. Jag hade en halvtimme på mej att hinna in på apoteket, hämta medicinen och sen köra hem och lämna den. Det skulle jag hinna, utan problem. Jag hade redan bytt om till uniform och hade bara ett par kilometer att köra till apoteket på sjukhuset.

Jag var ute i god tid. 07.55 tog jag plats utanför den låsta dörren. Tyvärr var jag inte ensam. Kommunens samtliga pensionärer verkade trängas utanför apoteket. Aj då. Dörren gick upp. Jag kastade mej in och tryckte ut en kölapp till receptavdelningen. Det var bara en pensionär som hann före. Det var skönt. Å andra sidan betjänades receptkassan av en endaste person, så det blev ändå till att vänta.

En gammal dam lämnade fram sitt recept. Apotekaren hämtade medicinen, kom tillbaka och bad damen om legitimation. Det hade hon ingen. Hon kunde inte begripa varför det skulle behövas. ”Ni känner väl igen mej? Jag har ju varit här säkert 20 gånger?” Nej, den apoteksanställde kände inte igen damen och förklarade att det ändå inte hade spelat någon roll. Det var nya direktiv sedan en tid tillbaka. En evighetslång diskussion tog sin början. Damen fick veta att medicin hade en märklig förmåga att hamna i orätta händer och att apoteket nu försökte komma till rätta med denna problematik. Jag tittade på klockan. Det skulle bli tight med tiden detta.

Apotekaren förklarade för vår vän pensionären att hon fick komma tillbaka senare, när hon varit hemma och hämtat sitt leg. Det kunde damen acceptera. Hon gjorde sej färdig att lämna kassan. Jag pustade ut. Men för tidigt. Damen rafsade åt sej medicinen för att lägga ned den i sin väska. ”Stopp, stopp, stopp! Du kan ju inte ta med dej medicinen nu, det förstår du väl?” Nej, det förstod inte damen. Hon hade ju lovat att komma tillbaka med sin legitimation lite senare. Pensionären muttrade för sej själv och kunde inte begripa vad det plötsligt hade blivit för fel på hennes körkort.

”Körkort? Har du körkortet med dej?” undrade apotekaren. Javisst. Kvinnan i kassan skakade på huvudet. Varför sa du inte det från början? ”Ja, du började ju babbla om legitimation”. De två blev nästan ovänner. Jag tittade åter på klockan. Nu var det definitivt kört. Hur ska jag förklara detta för trafikkontoret i Malmö? Jag får säga sanningen och berätta om vår sjuka hund. Vi får hoppas att de har en jour att skicka ut.

Nu skulle kärring… (förlåt, damen) betala. 108,50. Då började cirkusföreställning nr 2. Först plockade hon upp en börs, med sedlar. Hon la upp två femtiolappar på disken. Stoppade ned börsen igen i väskan. Tog upp en ny börs, med mynt. Började räkna. ”En krona. Två kronor. Två och femtio. Tre och femtio. Nej, det var visst en dansk krona. Ja, vi var ju i Danmark i höstas. Det var jag och gubben och några till… (tre minuter går här åt till att beskriva färdvägen och lite annat)…fyra kronor. Hade jag inte en femma också? Nej, tydligen inte.”

I det här läget kan jag bara skratta åt hela spektaklet. Kassörskan också. Damen rafsar ihop mynten och stoppar ned dem i börsen igen. Sen plockar hon åter upp den första börsen, med sedlar. Hon betalar och får 11,50 tillbaka. Proceduren upprepar sej. Ned i väskan och upp med myntbörsen. Nu ska det väl ändå vara min tur? Jag ställer mej upp. Då konstaterar kärringfan (nu skriver jag det rakt ut!) att det var ju ett himla bra väder vi fått. Med nååågot irriterad ton förklarar apotekaren att det finns andra som också behöver hämta ut sin medicin. ”Jaså, jaha. Det är hemskt vad folk har bråttom nuförtiden. De stressar ju ihjäl sej”, säger damen och spänner ögonen – i mej. Som om jag vore boven i dramat. Jag säger då det.

8.30-tåget missade jag förstås med god marginal. Jag fick åka en timme senare. Mitt tåg rullade in i Malmö 11.30. Min tjänstgöring började egentligen strax efter 11, men jag skulle inte köra förrän 11.37. En kollega tog ut min tidtabell och tågorder och kom ut med. 11.37 avgick Ängelholmståget, med mej som lokförare. Precis som det var tänkt från början. Lilla Flame fick dessutom sin medicin och blev frisk i ett nafs. Därmed kan man väl säga att historien fick ett lyckligt slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s