Hon gav upp i Dorotea

Kära hustrun tyckte det lät spännande med alla djur som man ser längs inlandsbanan. Så en sommar bestämde hon sej för att ta flyget till Östersund och åka med i mitt tåg till Storuman. Klockan var strax efter 15 när vi tuffade ut på banan norr om Östersund. Y1an gick fint i spåret. 100 kilometer i timmen var en baggis för den välskötta rälsbussen. ”Ch” och hans gäng i verkstan kan verkligen sina saker. Tågvärden gjorde sitt utrop och berättade om resan vi hade framför oss. Kära hustrun gjorde sej redo med kameran. När skulle den första renen dyka upp? Eller skulle hon rent av få se en björn? Kanske en bamsestor älg?

Det gick en timme. Det gick två timmar. Vi passerade några miljarder granar och det var inte utan att man tänkte på vad den gamle kommunikationsministern Adelsohn en gång yttrade. Vi drack kaffe i Hoting. Y1an kämpade sej allt längre norrut. Plötsligt skymtade nånting förbi i banvallen. Det kan ha varit en ren. Eller en buske. Eller nånting annat. Hur som helst hann kära hustrun inte knäppa någon bild, eftersom hon vid denna tidpunkt fallit in i den lömska skarvspårskoman.

När vi rullade in i Storuman strax efter 20 hade hon inte sett nånting. Keines. Nada. Noll. Zero. Det var förstås en besvikelse. Men så fick vi se på en affisch att det arrangerades SM i träskfotboll i Storuman just denna kväll. Vad festligt! Vi bestämde oss för att traska iväg till fotbollsplanen. SM är ju ändå SM. Inte illa. Långt borta hörde vi hur en match var igång. När vi närmade oss planen möttes vi av en enorm mängd djur. Nu skulle kära hustrun äntligen få se lite av Norrland. Tyvärr var djuren av en ras hon helst sluppit. Mygg. Miljontals. Aggressiva och stora. Vi fick vända tvärt. Vi nästan sprang tillbaka till stationsområdet.

Vi flydde in på en restaurang. Den var exotisk på så sätt att det var ett kombinerat pizza-thai-husman-fisk-matställe. De hade allt. Och gott var det faktiskt också. När det var dags att krypa ned och sova bakom tågklarerarens expedition fick kära hustrun ta överliggningsrummet med dusch. Själv fick jag lägga mej i den extra säng som står i Green Cargos vilorum. Ja, det tillhör Green Cargo, även om det fortfarande står SJ på dörren. Såna moderna namn som Green Cargo har ännu inte nått Storuman.

Till frukost serverades knäckebröd med kaviar. Vi bryggde riktigt norrländskt kokkaffe innan färden tillbaka till Östersund skulle påbörjas. Tyvärr blev returresan en lika stor besvikelse. Vi såg inte så mycket som en gråsparv. I höjd med Dorotea gav kära hustrun upp och la ned sin kamera.

Annonser

1 thought on “Hon gav upp i Dorotea

  1. Ping: Inlandsbanan 2007-2019 | I huvudet på en lokförare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s