Fast anställd vikarie

Fick ett mejl från en blivande lokförare. Han hade hittat till min blogg. Trevligt. ”Ju närmre datumet kommer då jag ska börja kursen och sätta mig i ett lok, desto större blir frågetecknet om jag verkligen valt rätt.” Min blivande kollega (nej, det är inte han på bilden här intill) föreslog att jag skulle publicera hans frågor och mina svar i bloggen eftersom han trodde att det kunde finnas andra som var intresserade. Så okej, håll till godo.

Röda ljus. Det är så att jag läst skräckscenarion då rödljus inte slagit om/slagit om försent så loken varit mindre än två meter från att köra in i varandra. I Sverige. Händer det ens..?
Hade förstås önskat att jag kunde skriva att sånt inte händer i Sverige, men tyvärr gör det ju det. Det är dock extremt sällsynt. Det inträffade ett fall i Borås för bara några månader sen.

Är det så stressigt att man måste ha med sig matlåda, alternativt äta snabbmat varenda dag?
Det kan säkert hända att du får ta med en matlåda nån gång då och då. Men knappast på grund av stress. Anledningen brukar snarare vara att det inte finns nåt öppet matställe i närheten.

Att det inte är så bra stämning bland arbetskamraterna. Det är mest besserwissers och personer som trivs bäst att inte prata så mycket med andra som väljer att arbeta med tåg.
Jag tycker lokförare har en bra sammanhållning. Vi försöker alltid hjälpa varandra om det blir problem. Att många lokförare gillar att sitta för sej själva och fundera har oftast ingenting med stämningen på arbetsplatsen att göra. Sån kan jag också vara ibland.

Ingångslönen är på cirka 30.000, har jag hört. Om man vill ha ett fast schema och börja köra exempelvis 05.00 varje dag. Har man sämre lön då?
Lönen är den samma. Sen kan ju tilläggen variera. Som ob och traktamenten. Vissa bolag har tillägg för personal som går på ”skubben”, det vill säga inte har några fasta turer. Som en fast anställd vikarie, kan man säga.

Under 90-talet var det snack om att förarna blev utsatta för strålning från något och kunde bli sjuka. Hur är det nu?
Har inte hört nåt om det på länge. Vet dock att magnetfälten var kraftigare i de gamla loken, än i dagens.

Risken att köra på någon som är trött på livet är inte minimal, eller hur? Känner du någon som har blivit riktigt förstörd av det?
Risken att köra på nån är tyvärr relativt stor. En av yrkets få baksidor. Att en sån händelse sätter sina spår i de flesta av oss är jag tämligen säker på. Men att nån blivit ”förstörd” av det känner jag inte till. Dessutom tar järnvägsföretagen väl hand om en lokförare som drabbas av en olycka. De ordnar med professionell krishantering.

Är det svårt att bli anställd av SJ och få köra de nya snabbtågen och X2000?
Tror inte det är svårare att få anställning på SJ än någon annanstans.

Schemat. Jobbar man ”knasigt” i tre dagar och är ledig tre dagar? Eller hur är det? Med knasigt menar jag udda arbetstider.
Udda arbetstider kommer du aldrig ifrån. Vi lokförare jobbar alla tider på dygnet. Sen kan schemat se lite olika ut. Vissa jobbar som jag, det vill säga varannan vecka. Andra har mer normala upplägg. Det vanligaste är att man arbetar varannan helg och istället har en fridag mitt i varje vecka.

Annonser

Inställt

Svenska friluftteaterns friluftspjäs Jeppe på berget är i afton inställd på grund av att det inte fanns en Jeppe på berget. Visans vänners visafton i afton är i afton inställd på grund av att Visans vänner har blivit ovänner. Maten på restaurang Kometen är i afton inställd i köket. Så skaldade Galenskaparna en gång i tiden. Det enda som inte är inställt är den här bloggen, men sån skit är det väl ändå ingen som vill läsa, så den kunde lika gärna ha varit inställd den också. Så skaldade Galenskaparna inte. Men nästan.

Inställt var alltså ordet för dagen. Det är mycket som varit inställt den här helgen. Humöret. Midsommarvädret. Alices förmåga att lyda de enklaste kommandon. Varför blir det så ibland? Just nu känns det bara som om jag vill gå och dra nåt gammalt över mej, sova i 20 timmar och förhoppningsvis vakna som en ny människa.

Helgens arbete har annars gått i lugnets tecken. Hann till och med fira lite midsommar med kära hustrun och den där byrackan. Slutade redan på förmiddagen i torsdags och började sen inte förrän klockan 21 på midsommarafton. Jag hade natten på pendeltågen i Göteborg. Folk skötte sej som de skulle och samtliga åtta tåg som jag körde avgick och ankom i rätt tid. Den gode Frank hade bommat igen sin korvkiosk redan 19.30, så det blev lite kris med maten. Två apelsiner och nödprovianten i väskan (nötter) löste det lilla problemet.

Klockan var halv fem på morgonen när tjänstetåget från Alingsås rullade in på spår 2. En trött och tvär lokförare smällde igen dörren, gick de 173 stegen till hotellet och somnade som en stock. Förhoppningen var att nästa dag skulle bli bättre än den som nyss gick. Så blev det inte. Trots ett trevligt besök hos Stinsen och hans familj. Nu tar vi nya tag. Nu kan det inte bli värre.

Förresten. Vill ni se Galenskaparnas nummer ”I afton inställt” så kan ni göra det här:

Fackets eget fel?

Veolias sparplan har ni kunnat läsa massor om i den här bloggen. Men Veolia är inte det enda bolaget som Skånetrafiken tvingar att spara pengar. Även Arriva, som sköter den numera rejält omfattande pågatågstrafiken, måste dra sitt strå till stacken. Häromdagen kunde vi läsa att 20 lokförare är tvungna att gå ned i tjänst, till mellan 70 och 80 procent.

Det innebär att Arriva sparar in cirka fem lokförartjänster. Jag kan förstå att bolaget väljer den här vägen istället för att sparka folk rakt ur på gatan. Det finns många anledningar till att Arriva gör på det här viset. Det är naturligtvis tråkigt för de som drabbas, men känner jag den här branschen rätt så är kollegorna snart tillbaka på hundra procent igen.

Frågan som jag ställde mej häromdagen var hur det går för tågvärdarna på Arriva? Hos Veolia är det just denna personalkategori som får ta smällen. På Arriva blir det dock inga varsel. Företaget har massor av timanställda tågvärdar och rimligtvis är det nu dessa som får mindre att göra. Ja, en del får kanske ingenting alls att livnära sej på. En tanke som dök upp i mitt huvud när jag fick höra detta, är hur länge det dröjer innan Arbetsmiljöverket kräver dubbelbemanning även på pågatågen? Vad jag har sett går det under stundom ganska livat till även på dessa tåg.

Men tillbaka till lokförarna. När Arriva tog över pågatågtrafiken skrev man ett avtal med de anställda som gör att de inte behöver arbeta mer än sex timmar om de påbörjar sin tjänstgöring före klockan fem på morgonen. Nu har man töjt lite på den gränsen, men fortfarande är det så att arbetsgivaren inte får ut full arbetstid på de som går på morgonschema.

Det har blivit en märklig paradox. Fackets krav i de ursprungliga förhandlingarna gör att flera av deras medlemmar nu tvingas gå ned i tjänst. Enligt arbetsgivarens sätt att se på saken, alltså. Enligt facken finns problemen i det undermåliga personalplaneringssystemet Hastus. Samma system som används av Veolia och som användes av DSB. Det fungerande inte speciellt bra där heller, om man frågar personalfördelare som arbetat med programmet. Med den lilla erfarenhet jag har av Hastus, så är jag nog beredd att hålla med.

Jag är skeptisk

I vår lilla lokförarvärld är allt självklart. Men för den stora allmänheten kan även de minsta bagateller te sej totalt obegripeliga. På kort tid har jag nu fått två frågor från upprörda resenärer. ”Varför kör ni omkring med helljus mitt på dagen?” ”Varför håller ni inte 50 när det är tätbebyggt område?” Svaren är ju ganska givna. Men det ger ändå en liten bild av hur folk ser på tåg och järnvägar. Tåget är som en buss eller en lastbil, järnvägen är som en väg.

Tyvärr verkar även de som ska föreställa insatta många gånger göra samma jämförelse. En riksdagsledamot kom en gång fram till mej i hytten på Kustpilen och frågade, lite lätt irriterat: ”Alltså, varför ska det här med tåg vara så märkvärdigt? Ta bara avgångstiderna. Det är 21.47 och 12.14 och 17.21. Varför inte 21.45, 12.15 och 17.20?”

Min bror föreslog en gång att man kunde asfaltera alla järnvägar och sätta vanliga däck på tågen. Då skulle man slippa allt trassel med kontaktledningar och växlar som krånglar. Ja, det var ju också en idé. Bror skämtade bara. Det förstod alla som lyssnade. Men jag väntar bara på att den idén ska dyka upp i Sveriges Riksdag. Som ni förstår är jag lite skeptisk till denna församling.

Branschens okända nav

Don´t mess with the crazy people. Nej, det ska man inte. Och inte med en personalfördelare heller. Är det nån person som kan göra tillvaron god och trivsam så är det personalfördelaren. Och tvärtom, för den delen. Jag har kollegor som råkat ut för det. Men oftast har de sej själva att skylla.

Personalfördelaren är det okända navet som får tågen att rulla i hela detta avlånga land. Inte okänd för oss som jobbar på tågen, men kanske för den stora allmänheten. Personalfördelaren bestämmer nämligen vem som ska göra vad. Hon – eller han – får 40 personer att göra 50 mans jobb. Beviljar ledigheter, flyttar fridagar och fixar hotell. Är det nån person som du INTE ska komma på kant med, så är det personalfördelaren. Då är det kört. God natt. Ridå.

Tack och lov har järnvägsföretagen insett värdet av denne person. På samtliga ställen där jag arbetat har personalfördelaren varit en riktig klippa. Så är det nu också. Just för tillfället har jag inte så mycket kontakt med personalfördelaren på Tågtjänst, där jag ju faktiskt är anställd. Vi är som bekant några stycken lokförare som är uthyrda till SJ, så det är deras personalfördelare som lägger ut våra turer.

Långtidsplaneraren vet att jag gärna kör på sträckorna runt Borås. Gamla hederliga banor med tågklarerare, plåtstinsar och skarvspår. Och vad ser jag i månadsutlägget för juli? Boråsturer hela månaden. Man tackar! Jag lovar att vara snäll i fortsättningen också.

”De lömska jäklarna”

SJ har som bekant tagit över stora delar av tågtrafiken i Göteborg. De flesta anställda tycker nog att saker och ting fungerar ganska bra nuförtiden. Men Den Vimsige har problem. Med turlistorna. Visserligen ser de exakt likadana ut som när han senast arbetade på SJ. ”Men de lömska jäklarna har gjort texten mindre på nåt sätt, jag ser inte vad det står,” rapporterar Den Vimsige. Att det skulle ha nånting med hans ålder att göra avfärdar han tvärt. ”Det är nog glasögonen som blivit slitna och tappat skärpan”, tror han.

Vad blir nästa steg?

Som gammal murvel brukar jag ha en viss förståelse för det mesta som skrivs i tidningarna. Men ibland blir man bara så trött. I dagens lokaltidning kan man läsa om ett tragiskt självmord. En man la sej på spåret framför tåget. Tidningen inte bara skriver om saken: man toppar hela förstasidan med det inträffade. Det är en grundregel för journalister. Eller var det åtminstone på min tid. Man skriver inte om självmord. Det är alltid svåra, personliga tragedier som ligger bakom. Publiciteten gör dessutom saken ännu svårare att hantera för de anhöriga.

Nu väntar vi med spänning på vad tidningen kan tänkas hitta på nästa gång? Kanske publicera alla skilsmässor? Det vore nåt det. Vilken försäljningssuccé det skulle bli. Eller varför inte ta samhällsdebatten ytterligare ett steg och tala om vems barn som mobbas och varför? Med bild och namn på den utpekade stackaren, förstås. Ja, här finns mycket smaskigt att gräva i. Varför inte ”Vem är arbetslös i din kommun – vi har hela listan”.

Vi som jobbar på tågen vet vad artikeln i dagens tidning kommer att leda till. Nämligen att ännu flera får upp ögonen för hur lätt man kan ta livet av sej. Vi kan kallt räkna med ytterligare något självmord i trakten den närmaste tiden. Så brukar det bli efter den här typen av publiceringar.