Min gode vän och arbetskamrat Vanten har jag berättat om tidigare i bloggen. Det var han som slarvade bort nyckeln till tågbromsventilen i Falköping och trodde att han aldrig skulle komma därifrån. När vi i A-laget (nej, inte d-e-t A-laget) äter frukost brukar Vanten beklaga sej över sin tinnitus. Nu vet jag hur den stackaren har det. Jag har själv fått prova på lite tinnitus. Det var inte roligt.
Hivade mej upp i X12 3215 i Borås för några dagar sen. Kontrollerade att säkerhetsgreppet fungerade. Förvissade mej om att tågvärden fanns med på skeppet. Sen rullade tåg 3815 ut från Borås central, ut på skarvspåret ned mot Varberg. Maskinen gick bra. Tyst och fint. Vi kom upp i 110 knyck. Fortare går det för övrigt inte på den här banan. Då hände något. Plötsligt gick det inte längre att få något pådrag till motorerna.
Jag rullade in i Viskafors. När trafikutbytet var avslutat lossade jag bromsen och försökte få X12an att röra sej framåt. Det gick inte. När jag förbikopplade bromstryckvakten fick jag dock ström till de fyra motorerna. Det felet har jag haft en gång tidigare. Då räckte det att pressa upp huvudledningstrycket några hekto för att få allt att fungera igen. Men det hjälpte inte denna gång.
I Fritsla fick det bli en ordentlig felsökning. Jag hade inga felindikeringar alls. Broms loss, klart för körning, stängda dörrar… allt var som det skulle. Inga dvärgbrytare hade löst ut. Ej heller några motorskydd. Jag provade att tömma båda styrventilerna på luft och ladda upp systemet igen. Jag slog ur brytaren, tog ned strömavtagaren och bröt batterispänningen. En norsk reset. Men nej. Felet kvarstod. Driftstöd kliade sej i huvudet. Precis som jag.
Vagnen fick rulla vidare med bromstryckvakten förbikopplad. För er som inte vet vad som händer i ett lok eller motorvagn när man gör en sån förbikoppling så kan jag berätta att det då ljuder en hemsk varningston. I en del vagnar hörs den knappt, i andra hörs den lite mer. X12 3215 har en summer av den senare modellen.
Så i detta oväsen fick jag alltså sitta hela vägen ned till Varberg. Och inte nog med det. Vagnen skulle gå tillbaka upp till Borås också innan den kunde tas ur trafik. Med mej som lokförare. Jag satte proppar i öronen. Det hjälpte lite grand. När jag kom fram till Borås kunde jag växla undan vagnen ut på det som kallas Sjön. Skönt. Jag tog ut öronpropparna. Men tro inte att pipet i öronen försvann bara för att jag lämnade vagnen. Det fortsatte att ringa i ytterligare någon timme. Stackars mej. Och stackars Vanten.
I huvudet på en lokförare 
Min första hörselskada inträffade när jag körde med en äkta Londontaxi i Uppsala på 60-talet.
Jag har sänt ett mail över Postvagnen för kännedom.
Min hörsel har faktiskt blivit sämre med åren. Numera använder jag ofta öronproppar, på läkares inrådan.
Jag var med om något liknande vid ett avbyte i Göteborg med X11 och när jag skulle åka vidare, men det gick inte så jag hade broms loss stängda dörrar klart för körning, det gick att köra med bromstryckvakten till men det visade sig att lampan p-broms till var trasig och i farten missade jag att den vita lampan broms från inte lyste, så det var att lossa p-bromsen och det gick att köra igen. Dagge.
Det har hänt mej oxå! Men denna gång fungerade både lampan och P-bromsen, det kontrollerade jag också.