Andemeningen

Den Vimsige och jag har arbetat tillsammans ganska länge nu. Till sommaren blir det tio år. Det var då, 2002, som jag fick tjänst i Karlskrona. En av mina första dagar på Blekinge Kustbana kom jag puttrande med mitt Kustpilentåg i kanske 70 kilometer i timmen när det plötsligt krängde till nåt fruktansvärt. Tågmästaren kom fram och var galen. Hon hade varit på vippen att få en liter skållhett kaffe över sej. Folk i tåget undrade hur den där lokföraren körde egentligen?

Jag förklarade hur situationen låg till. När tågmästaren lämnade hytten skakade hon på huvudet och muttrade nånting otryckbart.

Jag ringde naturligtvis direkt till Banverket och rapporterade saken. Kände mej uppenbart belåten att jag gjort min första viktiga insats som lokförare på BKB. Kanske hade jag nu förhindrat en kommande urspårning? Banverket var genast på plats och satte ned hastigheten – på hela sträckan mellan Karlshamn och Bräkne Hoby.

Det var då han ringde för första gången. Den Vimsige alltså. Med åren skulle det komma att bli tusentals samtal till. Men detta var det första. Den Vimsige undrade om det var jag som ringt om nedsättningen i Märserum. ”Ja, absolut. Igår när jag…” Den Vimsige avbröt: ”Hur kan du vara så korkad? Det vet ju alla att spåret ligger dåligt i den kurvan!? Där får man hålla igen. Hur ska nu X (en av våra kollegor) kunna hålla tiden?! Va?!?”

Jag kunde inte svara på den frågan. Men jag förstod andemeningen. Ribban var lagd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s