Jag nästan grät av lycka

Kära hustrun hade suttit i neddragningsförhandlingar hela våren och behövde komma hemifrån lite. Gotland lät bra. Men hur skulle jag kunna få semester i maj med så kort varsel? ”Det förstår du väl, det är omöjligt att komma med en sån ansökan i det här skedet”, klagade personalfördelerskan. Jag sa att jag förstod, men att jag tyckte det var synd eftersom Visby är så vackert den tiden på året.

”Visby? Ska ni till Gotland?” Personalfördelerskan var själv född och uppväxt på ön. Plötsligt gick det kanske att få semester. Det handlade ju trots allt bara om några dagar. Hon bläddrade i papper och slog i datorn. Hrm, ja, jo… det skulle nog gå att ordna. ”Boka du båten och hotellet bara. Det är klart att hustrun måste få komma iväg lite och tänka på nåt annat”.

Sagt och gjort. Vi åkte omkring i bil på ön. En dag kom vi fram till en järnvägsövergång. Det var en överraskning. Jag insåg direkt att vi måste vara i närheten av museijärnvägen i Dalhem. Som lokförare kan man ju nästan lukta sej till en station. Och mycket riktigt: där låg den, stationen.

Trafiken hade ännu inte kommit igång för säsongen. Men museets medlemmar var ändå på plats för diverse förberedelsearbeten. När de fick veta att det var en riktig lokförare från fastlandet som kom på besök så blev de glada. Jag och kära hustrun fick en guidad rundtur på området. Vi fick åka med en sväng på banan i en motordressin. Kära hustrun gjorde bort sej, men det talar vi tyst om. Jag vill inte skämmas mer än jag redan gjort.

När vännerna i museiföreningen fick klart för sej att vi rest från Karlshamn, så berättade de att de hade ett lok som gått på Vislandabanan. Va?!? Jodå, Z4t 320, numera ombyggt till Z4p hade hamnat på Gotland efter nedläggningen av godstransporterna till Ryd och Fridafors 1979.

Jag fick nåt galet i blicken. Drägglade. Tappade all uppfattning om tid och rum. Var är den, var är den?! De öppnade lokstallet. Där stod hon. Kanske var det just denna maskin som gjorde att jag blev lokförare. De startade upp lokomotorn och frågade om vi skulle köra en sväng? Jag nästan grät av lycka. Äntligen, efter alla dessa år!

Det blev en oförglömlig dag på Gotland. Jag fick till och med erbjudande om typutbildning på maskinen, om jag kunde tänka mej att hjälpa till lite då och då på museet. ”Ja visst, inga prob…” Jag kände en armbåge i sidan. Det var kära hustruns. Jag kom till sans igen. Jag tackade så mycket för erbjudandet, men sa att det nog förelåg vissa praktiska hinder.

Annonser

1 thought on “Jag nästan grät av lycka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s