Tuff – men dum

Apropå det där med älgkrascher. Jag har varit med om en hel del såna. Måste nog handla om ett 30-tal älgar som fått sätta livet till när jag kommit framrusande med mitt tåg. Som jag berättade igår är det oftast helt odramatiskt. Lika snabbt som älgen dyker upp på spåret, lika snabbt försvinner dessa incidenter ur minnet.

Men vissa älgpåkörningar kommer man ihåg. Av olika anledningar. Den första älgen jag körde på var med ett Rc-lok mellan Mjölby och Motala. Jag såg den på långt håll. Jag tutade och bromsade. Jag blundade och tog spjärn med händerna i förarbordet. Jag förväntade mej en fruktansvärd smäll. Det dunsade till ungefär som när man kör på en kanin med bilen. Då förstod jag för första gången vilken oerhörd kraft ett framrusande tåg utgör.

En annan gång klev en stor älgtjur upp på spåret. Jag försökte på olika sätt göra hr Älg uppmärksam på att jag kom tuffande i sisådär 100 kilometer i timmen med 1500 ton i kroken. Han brydde sej inte nämnvärt. Tvärtom, faktiskt. Han böjde ned huvudet, med alla sina horn, och krafsade med ena frambenet i makadamen. ”Come on, bara”. Tuff kille. Men dum.

I Rödberg, på linjen mellan Borås och Göteborg, kom jag en natt med ett godståg. Jag satt på ett Ma-lok framför 600 meter containervagnar och skulle ned till Värnamo. Det var mörkt och dimmigt. Jag såg hur nånting sprang framför mej, bredvid spåret. Det var en älg. Jag liksom bara snuddade den med det tunga loket. Jag rapporterade som vanligt in påkörningen till tågklareraren. Dagen efter när jag körde tillbaka gjorde jag en hemsk upptäckt. Jag hade knuffat ned älgen i ett vattendrag. Där låg den nu. Förmodligen hade den stackaren drunknat. Jag mådde illa i flera dagar efter det. Än idag, flera år senare, blir jag illa till mods när jag passerar platsen.

Att krocka med älgar med stora, tunga lok är en sak. Man sitter högt upp och har två rejäla buffertar som oftast tar upp den värsta smällen. Med motorvagnar kan det vara lite annorlunda. Det fick jag bittert erfara söder om Alvesta en tidig morgon i november.

Jag körde i 180 kilometer i timmen. Fordonet var en X31. Den är helt platt i fronten, som utgörs av en gummibälg och en enda stor framruta. Ser förresten lite ut som om man sitter i ett akvarium och kör. Det var fruktansvärt dimmigt. Sikten var kanske tio meter. Det vill säga noll och ingenting, med tanke på hastigheten. Tågmästaren, en rutinerad herre som varit med om en och annan frostnatt, stod framme i hytten och bytte några ord med mej. Då plötsligt small det till nåt fruktansvärt. Vilken chock! Vi gjorde nästan i byxorna. Vi hade ingen aning om vad det var vi hade kört på. Det kunde ha varit precis vad som helst.

Tåget klarade sej mirakulöst nog från skador. Men jag och tågmästaren var ändå tvungna att gå ut och undersöka vagnen för att om möjligt kunna luska ut vad vi egentligen kört på. Det gick snabbt. Vi kände den fräna lukten av mosad älg och såg spår av den kraftiga pälsen längs hela sidan på tåget.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s