30 miljoner ton i kroken

Igår berättade jag lite intressanta fakta om Ma-lok nr 401, som rullat en sammanlagd sträcka motsvarande månen tur och retur åtta gånger. En kollega hörde av sej. Det var inte vem som helst. Det var Mr Ma-lok himself. Vi kan kalla honom Kolam. Han hade ytterligare information. Denna gång angående hur många ton som Ma 401 dragit omkring på under årens lopp.

Det var en lång uträkning han bifogade i sitt mejl. Jag kan inte dela med mej av den, men några snabba fakta är att loket under sina första 36 år rullade i malmtrafiken. Från 1990 till 2003 drog hon (vi säger väl hon om Emma?) tunga ståltåg. Därefter har det mest blivit tjänst i kopparpendeln.

Kolam konstaterar att Ma 401 under sin livstid dragit omkring på minst 30 miljoner ton gods. Minst, alltså. Han har medvetet räknat lågt. Den egentliga summan ligger troligen betydligt högre.

En annan väsentlig aspekt som kollegan för fram angående de totala antalet kilometerna på loket, är att loket under sina första 36 år sällan kördes fortare än 50 kilometer i timmen. Då hinner man inte så långt på en dag. Som en jämförelse med X2000, som går i 200 knyck, och som nu också har lika många siffror på mätarställningen som en del av Ma-loken. Fantastiska fordon är de hur som helst båda två.

Avslutningsvis måste jag korrigera mej själv en liten aning. Green Cargo tog över TGOJs Ma-lok och håller på att fasa ut dessa. Så långt är allt rätt. Däremot finns ytterligare två Ma-lok på marknaden. Det är två gamla SJ-individer som jag tror ägs av Netrail. Dessa båda lok kommer säkert att överleva sina gröna systrar och fortsätta rulla i ytterligare några år.

Månen tur och retur – åtta gånger

Och Ma-loken de bara rullar och rullar… men exakt hur långt har de egentligen rullat? Det var en fråga som dök upp i mitt huvud för några veckor sen när jag en morgon stod och klargjorde två X11or i Alingsås. Ett Ma-lok rullade förbi i den tidiga morgonstunden. Det var inget långt tåg. Men tungt. Det kändes på vibrationerna i marken. Jag blev lite fundersam över varför kopparpendeln gick det hållet, men det måste ha varit en omledning.

När jag själv körde kopparn gick tåget alltid Skellefteå-Ånge-Eskilstuna-Helsingborg. Ibland hade lokledaren förärat tåget med Rc-lok, men oftast gick det med Ma.

Nu sjunger dessa tappra kämpar på sista versen. En del av loken har redan tagits ur trafik. Ingen vet hur länge de övriga tillåts kämpa vidare. Jag bestämde mej för att luska ut vilket av Ma-loken som rullat längst. Och nu har jag fått svaret.

TGOJs första Ma, 401, har sedan 16 september 1953 avverkat 6 168 383 kilometer längs landets järnvägar. För att den siffran ska bli någorlunda begriplig så kan vi konstatera att om Ma 401 hade kört rakt ut i rymden så hade loket kommit till månen och nästan hela vägen tillbaka – åtta gånger! Snacka om trotjänare. Jag får gåshud när jag tänker på det.

TGOJ döpte sina Ma-lok till namn. Just 401 fick namnet Lars N efter en av bolagets tidigare chefer. Honom hann jag tyvärr aldrig träffa. Däremot hans son, som var lokledare på TGOJ under många år. Han vårdade sina Ma-lok med öm hand.

Green Cargo, som nu äger Ma-loken, har bara sex stycken kvar i drift. Förutom 401 (som inte är loket på bilden här intill) så är det 402, 403, 406, 408 och 409. Samtliga av de före detta SJ-loken är avställda.

Det handlar om status

Läser att tre av fyra tågvärdar hotas i jobbet. Det är förskräckliga siffror. Hur kan det ha gått så långt? Satt och funderade på det där idag när jag åkte tåg till Borås.

Jag inbillar mej att det handlar om status. Om arbetsgivare och upphandlare slutar spotta på tågvärdarna, så tror jag resenärerna också slutar göra det så småningom.

Man måste lyfta ombordpersonalen istället för att trycka ned dem. Det handlar inte om att ge dem mer i lön. De flesta tågvärdar har idag en helt okej lön. Betydligt högre än de flesta tror, faktiskt. Nej, det handlar om utbildning och befogenheter. Två viktiga delar i tågvärdens arbete. Som det ser ut idag snålas det in på både det ena och det andra. Och med risk för att låta som en papegoja: jag vet varför det blivit så. Idag får nämligen ingenting kosta pengar. Inte om du ska vinna ett anbud.

En annan viktig faktor för att höja statusen på denna yrkeskår är att våga ställa krav. Låtsaspoliser finns det tyvärr gott om, och ibland är det dessa som själva ställer till problemen på tågen. Det ska skrivas böter och slängas av folk i både tid och otid. Såna personer är inte lämpliga att arbeta på tågen.

Ett annat minimikrav, som borde vara en självklarhet men som inte är det, är tågpersonalens kunskaper i det svenska språket. Jag vet att vi är inne och snuddar vid ett synnerligen känsligt ämne här. Men jag måste skriva som det är: ibland fattar jag absolut ingenting av det som ropas ut i högtalarna. Och det må väl vara hänt. Men vad skickar det för signaler? Och vad händer i en krissituation? Jag har krockat med en bil. Jag är avsvimmad. Det brinner i tåget. Folk är fastklämda. Vem ska ta kommandot och styra upp situationen?

Nej, högre krav ger högre status. Visa för personal och resenärer att ombordarna är viktiga. Och sätt dit bråkstakarna ordentligt. Idag slipper de allt som oftast undan alldeles för enkelt. I nio fall av tio sticker den skyldige från platsen och syns aldrig mer till. I det tionde fallet får polisen faktiskt tag på bråkstaken, men i tingsrätten döms han till några hundralappar eller max en tusing i dagsböter.

Med tidsmaskin ut i vildmarken

Träslipers. Skarvspår. Plåtstinsar. Lokaltågklarerare. Såphala mjölkpallar att stanna vid. ”Enögda” vägskyddsanläggningar. K-möte. Stationsnamn som Ljung, Torpåkra och Mollaryd. Mmm…I love it! Men nu snackar vi inte 1977, utan 2012. Vore det inte för de nya motorvagnarna (de är ju trots allt inte äldre än 30 år…) så hade man lätt kunnat få för sej att man förflyttats bakåt i tiden.

Länge trodde jag att inlandsbanan var det omodernaste jag skulle få uppleva. Men det här var bättre. Ja, inte sämre. Bättre. Det vill säga ännu omodernare. Här kan man verkligen snacka om järnvägscharm. Att såna banor fortfarande tillåts existera i Trafikverkets järnvägssverige är konstigt. Gårdagens tjänstgöring på banorna kring Borås blev den roligaste på flera månader. Det är synd att man, som det verkar, inte får fortsätta köra på de här linjerna.

Själva passresan till Borås blev däremot inte så lyckad. Tåget från Alvesta var försenat, så jag tvingades ta bilen de 15 milen norrut. Det var med nöd och näppe jag hann fram i tid. 20.05 klev jag in i hytten, hungrig, uppjagad och pissnödig. Och med huvudvärk. Hann testa säkerhetsgreppet och göra det jag skulle innan tåget mot Herrljunga kunde avgå. I rätt tid, 20.07. Sedan bar det iväg med tidsmaskinen ut i vildmarken.

Tillbaka till stenåldern

Jaha, då ska man ut i vildmarken och köra tåg. Blir passresa till Borås och sen en sväng till Herrljunga. Därifrån åker vi tillbaka mot Borås och fortsätter ned till Varberg för en överliggning. Båda dessa linjer är så kallade tam-sträckor, eller som man säger nuförtiden: system M, som i manuell. Med lokaltågklarerare och allt.

Det var ett tag sen jag körde på dessa båda stenåldersbanor. Vill minnas av vi var omledda den här vägen med TGOJs godståg, när det var översvämning i Mölndal. Har kolla runt lite med mina kollegor, och enligt dem har det inte skett några större förändringar längs linjerna de senaste åren. Så det ska nog gå bra att köra här också.

Senast jag körde på en tam-sträcka var i höstas när Cargonets inrikeståg från Malmö gick över Billesholm i Skåne. Så sent som förra sommaren kuskade jag runt på inlandsbanan med en Y1a och praktiserade system M.

Men en sak blev jag faktiskt lite fundersam över. Ser att jag ska ha körtillstånd av tågklareraren i Skene i kväll. Hur var det nu det ges som nattsignal? Fick ringa Den Vimsige. Jodå, han visste. Nästan. Stinsen visar grön lampa, förd i halvcirkel fram och åter över huvudet. Nu är det ju inte alls säkert att tkl Skene kommer att använda sej av nattsignalen. Han kanske ringer eller kommer ut med signalstaven. Men det vore ju förargligt om han visade en nattsignal som man inte känner till.

”Alla rensar fisk i Göteborg”

Det händer inte ofta. Men ibland får man bara en sån fantastisk lust att sjunga. Idag var det på vippen att jag stämde upp i den gamla hederliga ramsan ”Alla rensar fisk i Göteborg”. Var på väg ned från Alingsås när ett stort gäng frölundafans tog plats i tåget och började leva rövare. Jag hade micken i handen och tänkte för en sekund ”ska jag”? Men nej, jag hejdade mej.

Jag drog mej till minnes årskurs nio. Vi skulle sjunga upp i klassen. En och en blev vi elever inkallade till musikläraren. Det tog ungefär fyra minuter per skalle. När det var min tur att sjunga så stämde jag upp: ”Uti…” Läraren avbröt och konstaterade att det räckte så. Jag fick en etta i musik. Sedan dess har inte musik varit min grej. Men en och annan kampsång sjunger jag fortfarande med i. ”Drömmar av guld” är en favorit just för stunden.

Det är mycket nu…

Ja, så brukar kära hustrun uttrycka det. Idag kan jag bara hålla med. Det som från början såg ut som en lugn dag på jobbet, det blev nåt helt annat. Det är först nu, 20.40, som jag äntligen kan sätta mej ned och pusta ut.

Dagen började med en nätt liten sväng till Alingsås med en X11. På vägen dit fick jag order att hämta en annan vagn, av samma typ, på ett stickspår och koppla in den i mitt tåg tillbaka till Göteborg. Den hade lagt av under natten och gick inte att få igång. Verkstadspersonalen fick göra en utryckning och skrämma liv i maskinen på plats i Alingsås. Sen blev det min uppgift att forsla den tillbaka. Det fanns ingen jourförare att skicka. Alla var upptagna efter nattens och morgonens kaos efter en urspårning.

Det var inga problem att koppla ihop vagnarna, men jag blev ju lite sen. Ankom Göteborg lagom för att hinna rusa till spår tio och rigga upp en X31a, som jag skulle köra till Vänersborg. Det var nog den enda resan som gick som den skulle idag. På vägen tillbaka fick jag vänta på flera mötande tåg och dessutom ta ”smygvägen” in på centralen. Jag blev sen igen. Jag hade dessutom bestämt att jag skulle äta lunch med två kollegor. Det blev till att kasta i sej maten.

Nu var det dags att avsluta dagens arbetspass med ännu en vända till Vänersborg. Men vad upptäcker jag? Jo, tåg 3266 utgörs dagen till ära av en Regina. Den har jag ingen utbildning på. Ajajaj… Personalfördelaren fick göra en snabb rockad. Istället för en glassig sväng till Vänersborg med tre uppehåll, så belönades jag med tre svängar på Kungsbacka med sisådär 379 stopp…

Lite komiskt blev det när jag tappade en hundralapp på perrongen när jag skulle fiska upp en nyckelknippa ur fickan. Hundringen låg kvar efter en timme, när jag kom tillbaka från Kungsbacka. Det var inte illa. Folk verkar ärliga här på baksidan. Eller korkade.

Nu måste jag ringa min gamle kollega från Åmål. Han hörde av sej tidigare idag och var bekymrad över Den Vimsige. Jag hann inte prata så mycket då, så det får bli nu istället.

Tänk om han bara var trött?

Tänkte fortsätta spåna lite på ämnet som avhandlades här i bloggen i förrgår. Nämligen den, tack och lov, ovanliga kombinationen mellan droger och lokförare. En kollega mejlade nämligen och berättade om hur han var på vippen att hamna i skiten efter ett besök på en vårdcentral.

Han var där i ett helt annat ärende. Det var på förmiddagen. Han hade haft nattjänstgöring och sovit lite taskigt. Som man så ofta gör, för övrigt. Läkaren blev misstänksam. Han hade upptäckt onormala reaktioner på pupillerna. Min stackars kollega fick flera gånger bedyra att han faktiskt inte gick på droger. ”Jag är bara lokförare”, konstaterade han. Chockad lämnade han vårdcentralen.

Man ställer sej frågan hur kompetensen ser ut hos delar av läkarkåren? Tänk om kollegan som blev anklagad häromdagen för att vara drogad egentligen bara var väldigt trött? Vilken katastrof för honom i så fall. Måste ju vara en mardröm att bli anklagad för en sån sak och få läsa alla rubriker i tidningarna, utan att kunna försvara sej.

En annan kollega, som jag nämnde i förbigående i bloggen igår, blev tillfrågad om sina arbetstider av en läkare. När han berättade om hur en arbetsvecka kunde se ut, blev läkaren upprörd. ”Så kan man väl inte jobba?!” Tydligen kan man det…

Tidig – men sen

Dagens blogginlägg anländer i senaste laget, jag vet. Förstår inte varför egentligen. Ankom i synnerligen god tid till jobbet. Två och en halv timme före tjänstgöringens början checkade jag in på hotellet här i Göteborg. Dessutom hade jag drygt tre timmar på tåget hit att utnyttja till bloggande. Men det dök upp så många kollegor att prata med, så det hanns inte med.

En hade varit hos Previa i november och råkat säga att han kände sej lite trött. Det var inte så lyckat. Han blev avstängd från säkerhetstjänst på direkten. Kollegan piggnade snabbt till igen, men nu är han i klorna på transportstyrelsen. Ingen vet när han får köra själv igen.

En tågvärd ville slänga av mej eftersom jag hade min fina Black Army-tröja på mej, men jag lyckades snacka mej ur den prekära situationen.

En av mina gamla elever klev på och bytte några ord. Hon hade äntligen fått tjänst som lokförare och trivdes (förstås) som fisken i vattnet.

Den Vimsige ringde och var bekymrad. Karlskrona hade vunnit i hockeykvalet till allsvenskan. Dessutom hade hans granne blivit mördad. Det var ju lagom kul. Men hockeyresultatet sved visst värre.

Nu sitter man äntligen här framför datorn, samtidigt som TV4 Sport visar Luleå-AIK. Ser bra ut än så länge. Blev just 0-1 i powerplay. Och där kom 0-2 också. Och 0-3. Skoterraggarna på läktarna verkar upprörda.