Palle stod på öronen i hytten

En kurskamrat påminde mej om en rolig händelse. För en gång skull är inte Den Vimsige inblandad. Däremot en annan av bloggens favoritkollegor. Nämligen originalet, gaphalsen och charmören Palle Borr i egen hög person.

Den numera insomnade Palle Borr hade varit i storstan och tackat av en kollega, som gått i pension. Det serverades lite starkt till maten. Palle var inte den som var den. Det blev visst en snaps eller två. Kanske en öl också. Och en grogg. Och en snaps till. Det bar sej inte bättre än att Palle Borr var redo för hemgång redan vid 16-tiden.

Min kurskamrat, som visst hade en ”kusin” i Mjölby, kom gående. På långt håll såg han hur en instruktionsförare kämpade sej fram, tillsammans med en man som såg ut att ha lite problem med balansen. Kollegan, som vi kan kalla Lindeman, skulle köra ett pågatåg mot Ängelholm. Instruktionsföraren undrade om Lindeman kunde ta med sej Palle i hytten. ”Javisst, det är alltid kul med lite sällskap”. Men den här gången var Palle inte mycket till sällskap. Han stod upp ett tag men plötsligt rasade han omkull och slog skallen i en brandsläckare.

”Käre tid, hur gick det?” undrade Lindeman. ”Ingen fara med mej” svarade Palle och kom på fötter igen. Väl framme i Landskrona frågade kollegan om Palle Borr verkligen klarade av att ta sej hem. ”Ingen fara med mej” svarade Palle – samtidigt som han var på vippen att stå på öronen i ett dike bredvid perrongen. Till slut kom han hem. Han var väldigt tacksam mot kollegan som hjälpt honom. Palle fick dock ett minnesmärke i pannan. Kurskamraten, å sin sida, fick ett gott minne av en ”go” gubbe som visste att vi kollegor ställer upp för varandra i alla väder.

På Spåret blev På Vägen

Don’t mess with the crazy people. Eller översatt till SJ-svenska: bråka inte med järnvägsfolket. Fredrik Lindström och Kristian Luuk gjorde det misstaget. I ett avsnitt av På Spåret hade de bara resor längs vägarna. Inte ett enda spår så långt ögat nådde. Då tog det hus i helsike. Redaktionen blev nedringd av mina kompisar järnvägsnördarna. Sånt hände aldrig på Ingvar Oldsbergs tid. De två TV-profilerna insåg sitt misstag. De bad om ursäkt i programmet veckan därpå. Bra så.

Men hur gick det trollerinumret egentligen till? På Spåret-avsnitten är ju inspelade redan för flera månader sen? Bloggen kan avslöja (efter att ha läst det i Postvagnen…) att de två herrarna fick åka in till TV-huset, sminka sej och sen dra på samma paltor de hade under inspelningen av just det aktuella programmet och göra en ny tagning som sen klipptes in i det redan inspelade programmet.

Bönder i stan

I natt har jag haft överliggning i Skövde, för första gången i livet. Det var trevligt. När jag väl hittade fram till hotellet, alltså. Irrade omkring som en dåre i går kväll. Men inte hittade jag nåt hotell. Korvkiosker, biografer och ett litet torg sprang jag på. Men inget hotell. Ändå hade jag en karta att följa. Det var märkligt. Skulle ju vara upp här till höger. Till slut började det regna, så jag fick kasta mej över ett äldre par och fråga om de visste var Hotell Prisma låg. De hade ingen aning. Men en yngre dam hörde min fråga och kunde beskriva vägen. Man kan väl säga att jag var fel ute. Helt fel. Jag hade lyckats med något som gjort till och med Den Vimsige avundsjuk: Jag hade hållit kartan upp och ned.

Derby på järnvägen

Derby – och så jobbar man. Det var sannerligen ingen bra kombination. Men man får göra det bästa av situationen. Först lite X11-växling och därefter en vända till Vänersborg. Rasten mellan 18.30 och 20 kom lägligt. Hann in på Olearys för att äta och se första perioden. ”Går det bra att sitta vid det här bordet?” undrade personalen. Nej, det gjorde det verkligen inte. Det luktade apa lång väg. Jag fick ett annat bord. Experterna i Canal Dif… förlåt, menar Canal Plus… utsåg Gnaget till skyhöga favoriter. Då blev man orolig på riktigt. Har dessa så kallade experter haft rätt nån gång? Tror inte det, va? Men vad kan man begära? Ankan är skön, men resten är ju hämtade från Skansen allihop.

Revbenen serverades lagom till nedsläpp. Maten var det inget fel på. Men första perioden var en katastrof. Det var klacken som skulle bojkotta derbyt. Inte laget, väl? Hustrun ringde i periodpausen och var bekymrad. Hon tyckte inte heller det såg bra ut.

20.07 var det avgångstid för tåg 3288. Med mej som lokförare. Ungefär samtidigt bankade allas vår nye hjälte Fredrik Svensson skiten ur storschimpansen själv och matchbilden vände totalt. Robert Rosén tryckte in kvitteringen i höjd med infartsignalen i Agnesberg. Innan tåget hunnit passera första mellansignalen hade tvilling nr 1 satt tvåan och vid utfartsblocken snirklade tvilling nr 2 in trean.

Väl framme i Vänersborg kunde jag själv följa slutet av förnedringen via radion. Rudslätt gjorde 4-1 med årets kanske sämsta skott och överklassen lyfte sina feta rövar och lämnade Globen. Ja, detta var sannerligen en arbetsdag att minnas. Nu ligger jag här på hotellet och skriver så att fingrarna glöder, i fina gulsvarta kulörer.

Kvällen avslutades med att jag och hustrun inte riktigt kunde komma överens om vad som vore det bästa. Vill vi se Apa IF i kvalserien? Ja, självklart! Men medan jag föredrar att se dem kräla i dyngan mot Almtuna och Tingsryd nästa säsong, så vill hustrun helst se skithögarna hänga kvar så att Gynge, Rosén och inte minst Fredrik Svensson kan göra slarvsylta av dem nästa år också.

Fläskvågen och nykteristen

Järnvägsvärlden är full av slanguttryck. Och nu menar jag inte bromsslangar och sånt. Nej, vi snackar roliga benämningar på saker som egentligen heter nåt annat. Jag vet att dåvarande Järnvägsinspektionen en gång gjorde en genomgång av alla de bandade säkerhetsamtal som dagligen förs mellan tågklarerare och lokförare. Man förfasades över hur det kunde låta i telefonerna. Skärpning krävdes. Om det blivit så mycket bättre sen dess vet jag inte.

Här kommer i alla fall några roliga slanguttryck som jag själv ofta sprungit på:

Flygande falukorven = SJs nya logotyp.

Fläskvåg = lastbromsventil som automatiskt ökar bromscylindertrycket när vagnen är lastad.

Kamel = motorvagnståg, littera Y3. De hade tvåvånings ändvagnar där övervåningen bildade en puckel.

Kvalsterbo = byggnad på Göteborg C som inrymmer övernattningsrum för tågpersonal.

Spärrballong = lokförare som uppnått pensionsålder men valt att fortsätta arbeta några år till.

Nattmössa = tilläggstavla som anger att ljudsignal inte ska avges nattetid.

Pizzaracer = Y1-motorvagn, tillverkad i Italien.

Svartvagnar = vagn som följer med ett tåg men som saknas i tågets vagnlista.

Nykeristen = rälsbuss som aldrig var full.

Plåtstins = vridbar påstigningsskylt vid obemannad hållplats.            

Pisserännan = X2000. Syftar på längden och det rostfria stålet.

För er som mot förmodan vill ha ännu fler slanguttryck att skratta åt kan jag rekommendera den här sidan: http://www.thesauruslex.se/ordlista/jvslang.htm

Svartvagnar

Tåget kom från Västerås. Själv skulle jag avlösa kollegan i Eskilstuna klockan 02.20 på natten. En okristerlig tid. Men det var bara att bita ihop. Tåget skulle till Helsingborg och där väntade en lång överliggning. Faktiskt så pass lång att jag hann åka hem och få en natt i min egen säng innan det åter var dags att bege sej norrut.

Det var en lyx att vara ledig varannan vecka och dessutom kunna komma hem under arbetstid. Det visste personalfördelaren. Så jag fick ofta den här turen.

Den här natten klättrade jag som vanligt upp på loket. Sa hej då till kollegan. Njöt av sommarnatten. Tittade i föraruppgiften. 1200 ton. Det var inte så farligt. Lossade bromsen och la på några ampere. Lite trögt gick det. Å andra sidan är det uppförsbacke utanför lokstationen i Eskilstuna. Fick rull på grejerna och sen var det kör i varenda signal hela vägen ned till Helsingborg.

När jag väl stannat på godsbangården så ringde tågklareraren. ”Hur f-n bromsar du? Du måste dra fram längre. Du hänger utanför med minst hundra meter” sa han. Jag förklarade att jag faktiskt stod ända framme vid signalen.

Det var då det uppdagades. Svartvagnar. Enligt föraruppgiften skulle tåget vara 620 meter långt. Spåret i Helsingborg är 630. Så tåget borde få plats. Men i Västerås hade växlingspersonalen hängt på några extra vagnar, som de ville bli av med. De stod väl i vägen eller nåt. Nu blockerade de hela godsbangården i Helsingborg. Öresundståg och Pågatåg kom inte längre. Vilken cirkus det blev.

När jag sen kom tillbaka dagen efter och skulle köra samma vagnar tillbaka till Västerås, så antog jag att växlingspersonalen kopplat bort de vagnar som egentligen inte skulle vara med i tåget. Men icke. ”Naj, asså, vi visste ente var vi skulle göra au skiten, su de får gå mä tibaka”. Jaha, så nu stod jag åter där med ett gigantiskt tåg på över 730 meter. Den gången vägrade jag köra. Vårt trafikkontor fick kontakta de olika driftledningscentralerna längs vägen för att få tillstånd att framföra tåget. Så till slut löste det sej. Några minuter sen blev jag visserligen. I Västerås svor de en ramsa när jag rullade in. Det var rätt åt dem.

Geografi a la Den Vimsige

Det där med geografi är inte lätt. Inte för Den Vimsige i alla fall. En gång satt vi i Piteå och diskuterade världsproblemen med växlingspersonalen. Den Vimsige hade just kommit tillbaka från en långpromenad och själv hade jag just masat mej upp ur sänghalmen.

Plötsligt frågar Den Vimsige växlarna om den där lilla sjön som ligger där borta. ”Den kan inte vara så liten, trots allt. Jag försökte gå runt den, men det gick inte”. De två växlingsgubbarna tittade på varandra. Ingen svarade. Själv skämdes jag. ”Den lilla sjön” visade sej nämligen vara Bottenviken.

Ständigt detta SJ

Läser att lokförarutbildningen är en av de populäraste i landet. Det förvånar mej inte. Det finns nästan bara fördelar med det här jobbet. Läser man vidare i artikeln får vi veta att behovet av lokförare är enormt i framtiden, mest på grund av de stora pensionsavgångarna som är att vänta. Frågan är bara om det är 65 år branschen räknar som pensionsålder? Eller har allsmäktig Reinfeldts idéer om 75 år redan slagit igenom i den här beräkningen?

Nåväl. En produktionsledare på SJ uttalar sej om att bolaget behöver 150 nya lokförare de närmaste åren. Den uppgiften har jag ingen anledning att misstro. Produktionsledaren är för övrigt en gammal instrukstionsförare som jag själv haft under flera utbildningar. En trevlig prick. En gång handlade vi begagnade skivor på marknaden i Höör. Försäljaren blev överlycklig. Det hade ösrergnat hela dan. Vi var dagens första kunder. Produktionsledaren och jag ville ha samma skiva, men han fick ta den. Det var väl tjänsteåren som fick avgöra, vill jag minnas.

150 nya lokförare till SJ, var det ja. Men sen läser man i andra tidningar som citerar den första, men naturligtvis måste ändra om lite för att få en egen touch på det hela. Då plötsligt är det branschen i stort som behöver 150 nya lokförare. Precis som om det inte finns några andra bolag än SJ.

Det är konstigt, detta med SJ. Det är 24 år sen Statens Järnvägar började delas upp. Lik förbaskat tror majoriteten av svenskarna fortfarande att allt som har med tåg att göra är SJ. Okej att en och annan bonnläpp tar fel, men svenska journalister borde väl ha lärt sej snart?

För SJs del så vittnar det om ett fantastiskt starkt varumärke, men å andra sidan är det kanske inte så kul att få skulden varje gång något av de andra 30 bolagen kör sönder nånstans ute i landet?

Om vägen vore en järnväg…

Tittar ut genom köksfönstret och ser hur snön vräker ned. Skönt att man är ledig den här helgen. Nu lär det ju bli ”kaos” på järnvägen igen. Snöfallet påminner mej om en tänkvärd betraktelse som jag läste för ett halvår sen ungefär. Den handlar om jämförelsen mellan väg och järnväg. Hur skulle biltrafiken se ut om vägarna behandlades på samma sätt som järnvägen?

Signaturen Bobo L skriver, bland annat, så här i sitt inlägg i Postvagnen:

Efter några år med dessa förhållanden fick Vägverket genom en del trixande i regeringens budget vissa extraanslag som öronmärktes för akuta underhållsåtgärder. Vägverkets ledning gick ut i pressen med uppgifter om att man nu skulle ta krafttag mot tidigare försummelser och att man efter forskningsinsatser från VTI och LU upptäckt att vägar behövde få ny beläggning med vissa mellanrum, att diken och trummor måste underhållas för att inte vägarna skulle skadas. Eftersom man fått mycket kritik i även massmedia för de stora trafiksvårigheterna under vintertid de senaste åren skulle man även vidta kraftåtgärder rörande snöplogningen och halkbekämpningen på vägarna. Bland annat skulle man upphandla detta från sina underhållsentreprenörer. Dessa uppfattar sig dock inte sett särskilt kraftfulla beställningar ännu, mest omdispositioner av de redan överenskomna antalen vägarbetare. Manpower och Proffice har dock lovat att med kort varsel ställa upp med ganska mycket folk, men eftersom dessa saknar behörigheten ”Säkerhet på väg” så får dessa inte vistas i trafikmiljö.

Det är ett ganska långt inlägg, men jag kan verkligen rekommendera er att läsa det. Det är både tänkvärt och roligt. Ni hittar hela drapan här http://www.postvagnen.com/forum/index.php?id=539273

Då var det godnatt

Under min korta tid på DSB First I Karlskrona fick jag ofta samma tur. Arbetstiden var 17-01. Det passade mej bra. Jag körde X31an till Malmö, åt kycklingspett med jordnöttsås och tog sen samma håll hem igen. Ett lagom dagsverke. Och så fick jag sovmorgon varje dag också. Det bästa av allt.

Egentligen var det bara en nackdel med den här turen. Det gick inte att åka tåget de sju milen hem när jag gick av sitt pass på natten. Sista tåget åt mitt håll gick redan 21.38. Således blev det mycket bilkörning.

En av de första gångerna jag körde bil hem från jobbet satt jag i godan ro och lyssnade på Vaken när plötsligt ett rådjur hoppade upp på vägen. Jag hade inte en chans. Det blev en fullträff. Rådjuret flög långt ut i en åker. Stendött, förstås. Spoilern på bilen sprack. Vänster skärm blev bucklig. Gallrena i grillen på BMWn gick i tusen bitar. Det var bara att lämna in vrålåket på verkstad. Ja, bara och bara förresten. De skulle först hitta en tid. Sen skulle bilen lagas och lackeras. Sen skulle färgen torka. Det tog nog två veckor innan jag fick tillbaka den.

Jag satte mej bakom ratten och rullade åter hemåt. Klockan var som vanligt strax efter ett på natten när jag gasade på ut på E22an. Åh, vad skönt att ha bilen hel igen. Satte på en platta och spisade Ebba. Flyktsoda. Bra låt. Klappade takten med tummen på ratten.

Då – pang! Jag hann se att det var en grävling. När jag bromsade var det redan för sent. Grävlingen var lagom stor för att inte gå hinderfri under spoilern…

God natt, Sverige.