Jag lärde mej läxan

En gång tänkte jag skoja lite. Jag ställde in takhastigheten på tio kilometer i timmen innan jag lämnade över tåget till kollegan, som skulle lösa av mej. Det var en grej som jag själv blivit lurat med flera gånger. Så fort man börjar köra så får man driftbroms och sitter som en fågelholk. Det första man gör är att kolla på ATC-inställningarna och då inser man ju vad som hänt. Och så svär man lite över sina skojfriska kollegor.

Den här gången gick jag av tåget i Helsingborg. Föraren som löste av mej skulle köra norrut, till Göteborg. Jag slutade mitt arbetspass och skulle åka hem, med ett Öresundståg via Lund. Jag hämtade kaffe på kontoret och gick ned och ställde mej på perrongen. 13.10 skulle tåget avgå. ”Ny tid: 13.15”. Jaha, det var ju inte så farligt. ”Ny tid: 13.25.” Vad nu då? Vad händer? 13.30 rullar tåget in. Jag går fram till föraren och frågar vad som har hänt.

Han förklarar att han stått en evighet i Maria (en station norr om Helsingborg) och väntat på ett mötande tåg. ”Till slut kom tåget, men sakta gick det” förklarar kollegan.

Jag blev alldeles kallsvettig. Mitt avbyte hade alltså inte förstått att det var ATC-inställningarna som var ändrade. Han hade legat och krypkört i tio km/tim hela vägen upp genom Pålsjöskog. Kollegan på tåget som jag nu befann mej på tog luren och ringde upp den förare som tidigare löst av mej.

”Ja, hej det är Putte här, vi möttes i Maria. Har du problem med tåget, eller?”

Svaret var svavelosande. ”Ja, vad i h-e, jag kan bara köra i tio kilometer i timmen. Jag fattar ingenting. Jag har startat om hela tåget. Jag har pratat med teknisk rådgivning, inget hjälper. Det måste vara nåt allvarligt fel på skiten.”

Putte frågade lite försynt om det inte kunde vara nåt med ATC-inställningarna.

”Nej, det…(lång tystnad)… men vad ända in i glödheta..? Vem har ändrat här? Den står ju på tio!?!”

Kollegan fick upp farten på sin maskin igen. Men duktigt försenad var han. Precis som tåget jag själv åkte med. Jag missade min anslutning i Lund. Det var ett straff som var befogat. Tyvärr drabbade mitt lilla infall även väldigt många andra. När jag kom hem satte jag mej vid datorn och skrev en rapport på mej själv och mejlade till chefen. Jag ringde upp min kollega och bad om ursäkt. Det lät som om han godtog den, men med viss tvekan.

Allting hade varit någorlunda frid och fröjd om det inte varit för att vi skulle på julbord en vecka senare. Vem tror ni jag fick som bordsgranne? Just det: den inte alls så muntre kollegan. Den kvällen blev inte den roligaste jag varit med om. Dessutom var det nåt fel på julmaten. Hade huvudvärk och torr strupe hela dan därpå.