Informationshysteri

Det där med information är inte lätt. De senaste dagarna är det SJ som fått stå i skottlinjen för allmänhetens ilska. Jag tänker inte recensera vad SJ har gjort bra och vad SJ gjort dåligt. Jag vet alldeles för lite om vad som eventuellt gått snett.

Men låt mej berätta om mina egna erfarenheter. Jag har varit med vid flera tillfällen när tåg av olika anledningar blivit stående längs linjen. Både som lokförare och som vanlig resenär. En gång blev kontaktledningen spänningslös, en annan gång hände nåt med loket och en tredje gång stod en kandidat på spåret.

Vid samtliga dessa tillfällen har tågpersonalen gjort ett strålande jobb när det gäller just informationsbiten. Ändå har man kunnat läsa i tidningen dagen efter: ”INLÅST I TÅGET Kajsa, 32: Vi fick ingen information”

Det var ju jävligt besynnerligt… jag har ju själv suttit och kacklat som en papegoja i högtalarsystemet. Jag börjar tro att när folk säger att de kräver information så menar de att de kräver positiv information.

Sedan kan man fråga sej hur mycket information man har rätt att kräva som resenär? Räcker det inte att få veta att tåget mot Katrineholm, Flen, Eskilstuna och Västerås är tolv minuter försenat? Nej, tydligen inte. Man måste veta varför också. ”Tekniska problem” duger inte som förklaring. Här måste man förklara i detalj. Är det nätströmriktaren eller maskinströmriktaren som lagt av?

Har själv stått på perrongen i Norrköping och väntat på tåget mot Eskilstuna. Hört hur det ropats i högtalarna två, tre gånger. Sett hur resenärer ringt i sina mobiler. ”Ja hej, tåget är försenat som vanligt…de säger ingenting. Nej, vi får inte veta nånting alls. Ja, visst är det för dåligt. Ses sen. Puss.”

Slutsatsen är att resenärerna visst får information, men den kanske inte passar alla gånger. Sen är det inte alltid som vi lokförare heller vet så mycket. Vi söker information genom tågtrafikledning och trafikkontor men vid större trafikstörningar är de totalt nedringda och bara om man har tur är det nån som svarar i andra änden av linjen.

Sen underlättas ju inte informationsspridningen av den nuvarande ordningen med alla dessa bolag, myndigheter och instanser. Ingen verkar ha fått ansvaret till samordning. Men det är, som man brukar säga, en helt annan fråga. Den får vi diskutera en annan gång.

Annonser

26 thoughts on “Informationshysteri

  1. Min erfarenhet är precis som din att vi är bra på att ge info när vi har direktkontakt med kund på tåget. Min erfarenhet efter att ha blivit fast 2 dygn i Åre under Dagmarstormen är också att när resenärer söker info på hemsidan och via telefon så är vi en för stor koloss för att kunna ge snabb och exakt information.

    Fredrik Olsson Likförare

  2. ”Fredrik Olsson Likförare”

    @Fredrik: var det meningen att skriva ”Likförare”, eller halkade du bara på tangentbordet? Hur som helst var det en roande felskrivning…

  3. Hade inte riktigt sett de saker du har iakttagit, men jag förstår precis vad du har sett. Sen hur många som sitter med proppar i öronen och ser på film eller spelar musik i propparna. Men visst känner man sig som Trubadix som spelar för sina byinnevånare .

  4. Det där var huvudet på spiken tycker jag, precis min upplevelse i de flesta fallen. Jag har själv tex. stått plattformen och hört att man ropat ut en spårändring och då tänkt ”nu ska vi se om de lyssnar” Ingen reagerar, när tåget rullar in får de väldigt bråttom och tar rygg på varandra ner för trapporna under spåren och upp igen med andan i halsgropen och nån enstaka som grymtar grinigt.

  5. Har varit både Ltkl, Fjtkl m.m. ochj det är som flera beksriver ovan; i de folk inte lyssnar eller läser, så vill de inte höra vad som sägs.

    Spelar ingen roll och du ropar fem ggr och folk står rakt framför skylten så kommer de ändå in på TågX och skriker efter information, trots att man precis då håller på att ropa den sjätte gången….

  6. Lustigt. För som daglig pendlare med SJ är min upplevelse precis den motsatta (och jag har pendlat i rätt många år). Typexemplet är ju att man står på perrongen för att ta pendeln, inser att tåget är försenat och tittar upp mot infotavlan. Där kommer, säkert som amen i kyrkan, den beräknade avgångstiden att flyttas fram fem minuter åt gången i någon halvtimme eller så. Först därefter får man information om att tåget är inställt. Vid det här laget har man alltså ringt hem (alternativt till ungarnas dagis) och lämnat besked. Tre gånger. Som inte stämmer.

    En del säger nu ”det är inte SJ som sköter informationen på stationen”. Och vet du, det skiter jag i. Biljetten har jag köpt av SJ och hur de gör upp med Trafikverket är inte mitt problem. Eller jo, det blir ju det, men det är fortfarande SJ:s förbannade ansvar att få det att funka.

    Så. Där står vi. Några hundra frusna resenärer (eller presumtiva resenärer, snarare) och vet inte när vi kan komma iväg. Så vi knatar iväg till infodisken på Stockholms central och ber om upplysningar. Då får vi uppmaningen att titta på infotavlorna. Det är nu jag blir förbannad. På tavlorna står nämligen att tåget kommer, om tio minuter sedan. Vilket förstås är en omöjlighet.

    Häromsistens stannade ett synnerligen välfyllt tåg i Ulriksdal (heter det väl? Solna, därnå’nstans). Tåget stannade och någon skulle utföra en okulär besiktning. Av loket, tror jag. Sedan var det tyst och tyst och tyst i tjugo minuter, tills vi fick veta att vi skulle tillbaka till Stockholm. Sedan blev det mörkt. Bokstavligen alltså. Kolsvart. Femhundra eller så tågresenärer, varav en del barn, och kolmörker och ingen information. Så småningom kommer en massa människor vandrande genom tåget. Hundratals. Och ryktet säger att vi ska kliva av, trots tidigare besked om att ingen evakuering av tåget skulle ske. Någon påstår sig ha hört av någon, som möjligen kunde vara SJ-medarbetare, att vi skulle gå av tåget. Osäkerhet. Men visst. Det visar sig att tåget skall evakueras och utanför står en man i reflexväst och försöker förklara för folk att vi skall bli upplockade av ett annat tåg, nästa Uppsalapendel. En enkel och bra lösning, om än lite obekväm, eftersom tåget kommer att vara absolut stoppfullt. Men vi knotar inte, vi är bara glada att komma hem.

    Så där står vi. Stämningen är närmast uppsluppen till att börja med, vi passagerare som haft turen att få veta något informerar de andra. Högtalarsystemet är ju märkligt tyst om vårt tåg, så vi får hjälpas åt. Jag frågar, lite mellan skål och vägg, mannen i reflexvästen om beskedet faktiskt gäller – han rycker uppgivet på axlarna och säger ”Vad vet jag. SJ, du vet”. (Det är faktiskt helt sant).

    Nåja. Snart infinner sig tvivlet. Jag har sporadisk telefonkontakt med min flickvän, som också ska till Uppsala och enligt henne är det tvärstopp och tåget som skall hämta upp oss är inställt. Vi står tio minuters resa därifrån, men en värld av information skiljer oss åt. Det ska visa sig att min flickvän har rätt, mannen i reflexvästen fel och att jag snart skall vara några hundra kronor fattigare.

    Efter en halvtimmes relativt kylslagen väntan på Ulksdals station, får vi beskedet att tåget från Stockholm inte kommer (eller inte den avgång som skulle plocka upp oss, åtminstone) och att nästa avgång inte kommer att stanna. Istället uppmanas vi att ta något av SL:s pendeltåg till Stockholm och därifrån åter knata till perrong 3 för att kliva på Uppsalapendeln. Men jag har inte tid till det. Jag inser att om jag gör det, och har flyt, kommer mina barn att ha varit på skolan i elva timmar. Minst. Dessutom vet vi ju ännu inte om den avgång vi i så fall skulle hinna med faktiskt kommer att avgå. Inget av de besked, inte ett enda, som vi hittintills har fått har ju stämt. Så varför lita på detta?

    Alltså letar jag reda på tre andra som skall till Uppsala och efter en stunds förhandlingar med spärrvakten, lyckas vi få denne att ringa en taxi åt oss. Med mobiltelefon fungerar det nämligen inte, eftersom fem-sexhundra strandade pendlare nu som en man försöker ringa skolor, dagis, arga fruar och uppgivna män.

    Taxin kommer så småningom, men eftersom de kör på fast pris till Uppsala, kan de inte splitta kvittot. Min möjligheter att få kompensation via SJ:s resegaranti är därmed omintetgjorda. Endast en av oss kan ju få kvitto.

    Väl på skolan sitter två utmattade barn med en lika utmattad fritidspedagog och väntar. Jag ber förstås om ursäkt, men hon bara tittar på, ler och säger:

    ”Det är lugnt. Vi är vana”

    • Till Love Bing
      Som ett svar på vad Besnik försöker förklara till dig som vi andra förstår är att om tåget är nedsläckt så är det strömlöst och då fungerar inte det systemet man använder sig av när man ska kalla ut i högtalarna.
      Samma sak gäller för dig är det slut på batteriet i din Iphone så kan du ju inte ring , men då skulle du nog klaga på Apple.
      Föll polletten ned nu ?

      • Jo. Men om tåget är strömlöst, vore det väl inte orimligt att någon i tågpersonalen tog sig en tur genom tåget för att informera folk om det. Och kanske såg till att ALLA på tåget fick information om att tåget (tvärt emot tidigare information) skulle evakueras.

        Om jag behöver ringa hem, eller vad det nu kan tänkas vara för viktigt meddelande som jag behöver förmedla, och telefonen går batteritorsk – ja, då ser jag till att lösa det. Svårare är det ju inte.

      • Kan det inte ha varit så att tågpersonalen har börjar informera i ena änden av tåget? ”Vi måste tyvärr evakuera, det sker genom bakre dörren” Sen har folk börjat traska bakåt, och då har du mött detta lemmeltåg? Sen har tågpersonalen gått vidare till nästa vagn och gjort samma sak? Låter ju som det mest troliga, även om jag som sagt inte känner till alla detaljer här.

    • Love, det är sorgligt att läsa din berättelse. Jag är uppriktigt glad att du tagit dej tid att skriva. Det jag saknar ibland i bloggen är den vanliga människans perspektiv. Exakt vad som hände i Ulriksdal har jag ingen aning om, så den saken kan jag inte diskutera. Men jag tror inte för ett ögonblick att du hittar på eller överdriver. Den här typen av händelser inträffar nämligen alldeles för ofta. Jag förstår att du klagar på SJ (vad annat kan du göra?) men i de allra flest fall ligger skulden hos nån annan. Det riktigt märkliga här är att SJ – och alla andra operatörer – genom sina trafikeringsavtal står i princip maktlösa mot Trafikverket.
      Ett annat fenomen som också bara blir värre och värre är att när saker och ting inträffar så är det så väldigt många olika instanser som ska vara med och fatta besluten. Därav blir informationen ibland som kom och hjälp mej. Det är inte lätt att informera när man själv inte vet nåt, typ.
      För en vanlig resenär kan det vara svårt att se hur otroligt komplext järnvägssystemet är. En sådan här verksamhet är beroende av ett enda sammahållet system. Alla som jobbar med detta vet om det. Tyvärr förstår varken politiker eller media. Politiska principer är viktigare. Man betraktar järnvägen som vilken annan kommersiell verksamhet som helst.
      Konkurrens och avreglering är nyckelorden. Det gäller att stycka upp järnvägen ÄNNU mera. Då blir det bra. Tror man.
      Själv brukar jag jämföra med tio kockar som står runt en jättestor gryta. Alla kockarna ska laga sin egna soppa, samtidigt som de andra gör det. Men de har bara denna enda gryta. Hur bra blir det?
      Jag är den första att hålla med dej, Love. Den svenska järnvägen fungerar inte. Men tro mej, det är inte SJs fel. De gör (oftast) allt vad de kan. Men de sitter i händerna på andra. Det är hela systemet som är fel. Och nej, jag jobbar inte på SJ.

  7. Det är nog ingen som betvivlar att det felar ibland, men det mediadrev som SJ drabbas av börjar man bli lite trött på.

    Ett av de löjligaste exemplen på drevet var ju när ”TV” gick runt på centralen och intervjuade resenärer och försökte få dem att ventilera sin ilska över SJ och en resenär sa helt lugnt att man måste ha förståelse att allt inte fungerar jämt varpå reportern ställde om frågan om han inte tyckte det var dålig information osv…

    Jag vidhåller att i de flesta fall lyssnar man inte till vad som sägs eller skyltas utan man tittar mer på vad de andra gör, så om en i flocken rör sig åt fel håll så följer nästan alla andra det med.

    Och nej… jag jobbar inte på SJ.

  8. Det enda som folk räknar som information är ”… Men allt är givetvis SJs fel, vi har nu bokat privata taxibilar åt alla som tar er direkt till eran bostad, på hälften så lång tid som det tar vanligtvis. Givetvis kommer vi betala tillbaka biljettpengar plus en ersättning på 10 000:- per person som plåster på såren”

    Jag älskar när folk kommer och gnäller om att vi på SJ är dumma i huvudet. Det känns så skönt att tala om för dom att Sj inte kört pågåtåg på länge och det kommer antagligen dröja länge innan dom gör det igen. Men dom kan ju alltid ringa SJ och försöka få mig sparkad….

    Sen finns det givetvis saker/personer som inte fungerar som dom ska även inom vår bransch. Men det är väldigt tråkigt att behöva få stå till svars för varför ett tåg nån helt annanstans, med ett helt annat bolag var 15 min sent och varför dom inte fick någon information där…

  9. Förlåt.

    Så här måste det naturligtvis vara: SJ är det företag i Sverige som har lägst förtroende bland sina kunder och det är för att kunderna är dumma i huvudet. De har fel, helt enkelt. Informationen är bra, om folk inte förstår den beror det på deras bristande begåvning. Det säger sig självt. Lite som bruksanvisningar – fungerar de inte är det inte för att författaren är dålig på att kommunicera, utan på att folk är dåliga på att läsa.

    En vanlig, och i sanning obegriplig, uppfattning är ju den om att den som säljer biljetten också har ansvar för kunden. Men det är ju att tänka helt bort i tok. Det vore ju lite som att…jag vet inte…gnälla hos byggmästaren när elektrikern gjort ett dåligt jobb. Det säger ju sig självt att han, som ju faktiskt inte gjort annat än att fakturera dig, inte har ansvar för det. Någon jävla måtta ska det ju vara. Eller, ni vet, gnälla hos SAS när planet är försenat. Det är ju trots allt LFV som har hand om…ja, ni fattar. Givetvis är det så.

    My bad. Återigen. Jag ber så mycket om ursäkt.

    • Tågtrafiken funkar faktiskt! (i andra länder) Japan tex. där går tågen när de ska. Att de inte funkar som det ska i Sverige vet jag för lite om men antar att det är för många kockar som rör i grytan samtidigt.
      Sen är jag alldeles för ung för att hävda att det var bättre förr men antar igen att det var just det.
      Säga vad man vill om våra tåg i Sverige men det funkar bättre på andra håll. Nu är jag självklart orättvis som jämför Sveriges tåg med Japans men ni fattar poängen lr hur?

      • Du har helt rätt i att tågtrafiken inte fungerar särskilt bra i Sverige. Och frågar du mej så anger du också svaret på varför: vi börjar få lite för många kockar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s