Fadäsen som värmde

Överliggning. Klockan ringer 03.30. Kroppen skriker: somna om, somna om! Men nej, upp ska man. Tittar ut. Snöstorm. Klär på mig. Får en torr fralla från igår. Kämpar mig fram de 700 meterna till stationen. Pulsar i snön. Skakar av kylan. Kommer fram. Min vagn står på spår 3. Ser att fjärren redan lagt tågväg från spår 1.

Ringer upp och påtalar den lilla fadäsen. ”Jaha, men vad ska jag göra åt det då?” Du får väl ta tillbaka tågvägen, försöker jag. ”Nej, det kan jag inte göra. Jag måste ringa föraren först”.

Föraren? Jag tittar mig omkring på stationen. Den är helt öde. Snön yr i stormen. Jag ser inte en människa. Jag tänker att tågklareraren nog bara är lite yrvaken. Men hon framhärdar.

”Vi får absolut inte ta tillbaka tågvägen utan att först ringa föraren”.

Men kära du, han ligger ju och sover. Han ska inte köra på flera timmar. Honom kan du inte ringa. Då blir det tyst i luren. Sedan säger tågklareraren:

”Jag måste nog prata med min handledare…

Då kunde jag inte låta bli att le lite. Såg nämligen mig själv i tågklareraren. Minns den (glada) tiden när jag var ny på järnvägen. Allt var en obegriplig röra av förkortningar och suspekta benämningar. Den morgonen blev jag varm inombords, trots den stränga kylan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s