Då lät Den Vimsige vettskrämd

Att köra godståg är lite speciellt. Vi brukar skoja och säga att antingen tjänar vi tid eller pengar. Är tåget före tidtabellen så är vi hemma tidigare än beräknat. Är tåget efter tidtabellen så blir det ju övertid.

En gång var Den Vimsige och jag tio timmar (!) tidiga från Vännäs. Ja, ni läste rätt. Vi åkte från Vännäs i rätt tid. Sedan skulle vi ha rast i Eskilstuna i tolv timmar, eftersom växlingen i Skandiahamnen i Göteborg inte kunde ta emot oss. Ja, egentligen kunde de. Men nån paragraf gjorde att de inte kunde. På pappret.

Men ringde man växlingspersonalen och frågade om det gick bra att komma tidigare så var det aldrig några problem. Man gjorde liksom upp det utan att blanda in några chefer eller säkerhetshandläggare.

Nästa problem var de olika driftledningscentralerna. Inte så kul att åka iväg och sen bli stående i tio timmar längs linjen på grund av ett banarbete i skogen nånstans. Och Hilton (passvagnen) hade vi hängt av i Eskilstuna. Så vi hade ingenstans att gå och lägga oss heller.

Nåväl, det var inga problem för någon av fjärrarna att åka tidigare. Inga arbeten nånstans. Så Den Vimsige och jag gav oss iväg. Glada i hågen. Rullade på bra. Men i Floby låg det tågväg in på sidan. Är väl bara en förbigång, tänkte vi. Men det kom inget tåg. Den Vimsige ringde. ”Jaså? Jaha. Tack då” sa Den Vimsige. När han lagt på luren frågade jag vad som stod på. ”Vi får stå här en stund” sa han. Hur länge då, frågade jag. ”Tills åtta i morgon bitti” sa Den Vimsige lugnt och fällde förarstolen.

Åtta?!? Klockan är ju bara tio på kvällen! Ska vi stå här i tio timmar? Jag ryckte tag i luren och ringde fjärrtågklareraren. Vi kollade ju innan vi åkte om det fanns några planerade banjobb. Och det gjorde det inte. ”Nä, vi missade nog en sak, de jobbar på uppfarten till Marieholmsbron”.

Jag höll på att gå upp i limningen. Har ni missat detta så får ni se till och lösa problemet också, sa jag till tkl. Men hon kunde inget göra. Nu var goda råd dyra. Och när det handlar om att komma hem tidigare så flödar alltid kreativiteten. Vi kom på den briljanta idén att åka förbi Marieholmsbron och sedan backa över den från ett annat håll. Jo, det skulle nog kunna gå bra, meddelande fjärren. De hade förstås dåligt samvete.

Vi drog lott om vem som skulle ställa sig på sista vagnen och agera signalgivare när vi ankom Göteborg. Den Vimsige förlorade.

Vädret blev sämre och sämre ju närmare baksidan vi kom. Väl framme i Göteborg var det storm. Och regn. Och nollgradigt. Jag började backa, med Den Vimsige i andra änden av mobiltelefonen. Det blåste och tjöt i luren när vi började närma oss den skraltiga bron över Göta älv. Den Vimsige lät vettskrämd. ”Har jag nån gång sagt att jag är höjdrädd?” undrade han. Nej, det hade han aldrig sagt. ”Vi rullar strax över bron, jag blundar lite nu, men signalerna ligger rätt.”

Vi kom över bron, gick runt med loket på Kville och ankom mycket riktigt Skandiahamnen tio timmar före tidtabellen. Det kändes fint. Men jag har nog aldrig sett en så blöt människa tidigare i mitt liv. Åtminstone inte med kläder på.

5 tankar på “Då lät Den Vimsige vettskrämd

  1. Pingback: En Vännäs tur & retur, tack | I huvudet på en lokförare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s