Just nu…

…slår klockan 0.22. Kollegan på Cargonet, som jag ska lösa av, har passerat Alingsås. Själv sitter jag på ett nattöppet fik i Mölndal. En väktare kom just in och köpte en macka. Tjejerna bakom disken verkar känna alla här. ”Jaså, ingen sallad idag?” säger hon till Securitaskillen. Annars är det mest taxichaufförer och en och annan nattrumlare som hänger här. Mackorna ser goda ut, men går man på diet så gör man. Får bli en annan gång. Nöjer mig med en kaffe och en Cola Light.

Snart ska jag köra tåget till Trelleborg. Går på min arbetsvecka nu och har åkt pass hit. Det var en trevligt kollega som körde Öresundståget. Blev en hel del snack på vägen upp från Helsingborg. Ankom Mölndal strax efter midnatt. Ingen mening att åka till lägenheten och vända. Slår ihjäl en halvimme här istället. Så sparar bolaget den taxiresan.

På menyn i natt står Scans köttbullar, en påse fläsksvålar och en mandarin. Plus massor av kaffe, förstås. Hoppas Vaken spelar några bra önskelåtar. Då ska det nog gå att överleva den här natten också.

Höres!

Jag saknar dej, din odåga

Han hade ett öknamn. Vi kan kalla honom Palle Borr i den här bloggen. Han skrek och han gormade. Var inte speciellt trevlig mot resenärerna. Rökte i hytten, fast han inte fick. Kort sagt, han var en odåga. Ett riktigt ”pain in the ass”.

Men Palle Borr hade ett stort hjärta. När jag började som lokförare var det inte så lätt alla gånger. Kollegorna såg ned på oss nya och ibland kändes det även som en del personalfördelare gjorde det. Men Palle Borr backade alltid upp oss.

En gång skulle jag ut och resa privat. Stod och väntade på perrongen när X2000 rullade in. Det var Palle Borr som körde och när han fick syn på mig på perrongen hängde han ut genom förarfönstret i farten och skrek åt mig att komma fram.

Så det gjorde jag. Han visste att jag skulle bli pappa om några månader och frågade hur det gick. Jag sa som det var, att fostret var normalt, men lite för litet. Palle Borr konstaterade kort, på sitt typiska sätt: ”Jaha, det kunde man ju ge sig fan på. Du har förstås legat där och tänkt på en vut eller nåt!”

Det lät hårt. Men han hade som sagt ett stort hjärta. Några månader senare ringde han hem och undrade hur allt hade gått. Det hade gått bra och Palle Borr sa att han varit lite orolig.

Inte så många månader senare gick han i pension. Han sa att han aldrig skulle sakna SJ. Jag vet inte om han menade det innerst inne. Men vad skulle han säga? Han hade ju klagat i 30 år. Ibland ringde jag honom på kvällarna. Vi kunde prata i flera timmar. Jag förstod att han var väldigt ensam.

Palle Borr blev inte så gammal. Han orkade inte med livet som pensionär. Eller om det var den begynnande KOLen som fick honom att fatta beslutet. Jag vet inte riktigt. Jag saknar Palle Borr ibland. Jag är nog den ende som gör det.

Hon hade humor, den tjejen

Inlandsbanan är ett trevligt ställe att tjänstgöra på. En gång fick jag en tågvärd med mig som verkade lite tyst och blyg. Tänkte skoja lite med henne för att lätta upp stämningen. Nu hör det till saken att inlandsbanan är full av obevakade järnvägsövergångar, där man signalerar ”tåg kommer”. På vissa sträckor blir det ett jäkla tutande.

Tågvärdarna brukar greppa mikrofonen och förklara detta för resenärerna. Jag satt bara och väntade på att den här tjejen skulle göra det också. Och så tog hon micen. ”Ja, om ni undrar varför…” Då tutade jag, fast jag inte skulle. Hon kom av sig. Försökte igen: Jo, om ni undrar… TUUUUT. Hon rörde inte en min. Bara fortsatte. ”…varför lokföraren tutar…” TUUUUT. ”…så beror det på att här finns…” TUUUUT. … en massa obevakade
vägövergångar”.

Hon la ifrån sig mikrofonen utan att säga ett ord. Jag såg i spegeln hur folk låg dubbla av skratt. Hos dem hade i alla fall skämtet gått hem. Men tågvärden satte sig lika tyst som innan. Jaha, tänkte jag, det var ju väldigt dumt gjort. Nu ska man sitta här hela vägen ned till Mora med en sur tågvärd.

Vi närmade oss Sörtjärn, där vi skulle stanna och köpa glass. Då tog tågvärden mikrofonen. Hon sa inte ett ord om glassen, utan bara: ”Ja, mina damer och herrar. Vi måste stanna. Lokföraren har tyvärr blivit dålig i magen.”

Dålig i magen? Jag?! Nej, vänta lite nu…

Hon hade humor. Och vilken humor sen! Resten av den resan blev oförglömlig. Vilken trevlig tjej det var.

Den Vimsige inte alltid så vimsig

En och annan kanske har fått intrycket av att Den Vimsige är en oduglig människa och värdelös lokförare. Alls icke så. Det förhåller sig precis tvärtom. En bättre kamrat och kollega får man leta efter. Han kan sitt jobb till 110 procent. Blir det problem med loket så fixar han det. Eller vagnarna. Eller nåt annat.

Det är bara det att Den Vimsige har en sällsynt förmåga att hamna i konstiga situationer. Han har nog lite för mycket i huvudet. Koder och lösenord går inte in i den skallen. När man vet att Den Vimsige har jobbvecka får man ha mobilen igång. Minst en gång om dan ringer det. Jag har nu jobbat så länge med Den Vimsige att jag kan alla hans koder, såväl personliga som arbetsrelaterade. Till och med den till telefonbanken. Han försöker vara duktig och skriva ned sina lösenord på en lapp. Men så hamnar
lappen i tvättmaskinen. Han försöker skriva ned det viktigaste i almanackan, men så glömmer han den hemma. Ja, så håller det på.

Men som sagt: han kan jobbet. Tågen går. En gång blev jag riktigt imponerad. Vi hade kört soppatorsk med dieselmotorn i TGOJs personalvagn. Vi tankade men fick förstås inte igång motorn. Den sög bara luft. Då skruvade Den Vimsige ned halva motorn. Det låg grejer överallt i vagnen. Verktyg och delar till motorn och lampor och sladdar. Ett kaos. Jag tänkte att det här går åt skogen. Jag gick att satte mig på loket. Jag kunde ändå inte hjälpa till med nåt. Teknisk idiot som man är. Plötsligt mullrade det till och en svart dimma av rök spred sig över himlen. Motorn hade startat och vi hade åter el i vagnen.

En annan gång fick vi tjuvbroms på loket i Älvsbyn. Hela loket var som en enda stor isklump. Den Vimsige kröp under loket och visste exakt var han skulle knacka. Så löste sig det problemet på tre minuter. Hade jag varit själv med det loket hade jag fått stå där tills våren kommit.

Svårslagen glädje

Jag har varit med om många glada stunder sedan jag började på SJ. Och en hel del tråkiga också, för den delen. Men den glädje jag kände när jag fann en kallelse till Y2-utbildning i mitt postfack i Malmö i början av 2000-talet blir nog svårslagen.

Utbildningen på Kustpilen betydde så oerhört mycket för mig, rent privat. Jag förstod att jag nu skulle kunna utgå från Karlskrona istället för Malmö och därmed slippa pendla 15 mil om dagen, enkel resa. Jag skulle kunna köpa hus och skaffa barn och rota mig på platsen där jag trivdes så bra. Jag har den dåvarande lokstationschefen i Malmö att tacka för detta. Plus den då samordnande arbetsledaren. Jag tror dessutom facket låg på lite också. Tusen tack ska ni ha, kamrater.

Utbildningen i sig var trevlig, om än lite annorlunda. Drygt två veckor tog den. Teorin fick vi köra på nätterna, eftersom det var enda tiden på dygnet vagnarna fanns tillgängliga på bangården. En natt liftade jag med en T44a de 15 milen hem. Låg och skakade i sängen hela förmiddagen. Och ändå blev det på godstågen man skulle komma att trivas som bäst… märkligt.

Övningskörningen med Kustpilen var inga konstigheter. Några svängar Malmö-Karlskrona och några Kristianstad-Helsingborg så var den saken biff. Jag minns hur stolt jag var när jag körde min första egna tur från Karlskrona. 16.38 avgick tåget, vill jag minnas. Tillbaka 0.22. Tankning, vattentryckning och avställning. Bra jobb.

Överhuvudtaget blev Y2-tjänsten väldigt fin. Motorvagnarna höll den kanske högsta komforten av alla järnvägsfordon i Sverige. Tågmästarna var bra och det märktes att de gillade att åka på Kustpilen. Dessutom fanns det alltid kaffe och fika om man blev sugen. Blekinge Kustbana var vacker och jag tröttnade aldrig på att köra där.

Det var med stort vemod jag körde det sista resandetåget på BKB innan banan skulle stängas av i två år, för elektrifieringsarbeten. När banan öppnades igen hade en stor del av charmen försvunnit.