Nu lyder jag Den Vimsiges råd!

Driver nån med mig? Eller spökar det möjligen i Falköping? Nåt skumt är det i alla fall. Tre gånger har jag nu kommit från Nässjöhållet och rullat igenom skyddssektionen in mot Falköping. Alla tre gångerna har samma sak inträffat: det är omöjligt att få i huvudbrytaren igen. Ingen felindikering visar sig heller. Tvingas rulla in på stationen, ta ned bågen och slå ifrån batteriet. Trycka ur alla motorskydden och i med dem igen. Och så igång med skiten. Då fungerar det.

Det märkliga i kråksången är att detta inträffat med tre olika lok. Jag har frågat runt lite bland mina kollegor. Ingen har varit med om detta. Och det är just i den här skyddssektionen jag råkar illa ut. Ingen annanstans uppenbarar sig detta fenomen.

Ändå följer jag föreskrifterna för El 16 till punkt och pricka. Slår ifrån ventilatorerna och trycker ur huvudbrytaren. Igår stängde jag till och med av kompressorn. Men hjälpte det? Nej. Nästa gång får jag döda ACn, kokplattan och radion också. Kanske lika bra att plocka ur batteriet ur ficklampan också.

Eller så lyder jag bara Den Vimsiges råd: ”Gör som jag, det vill säga inte ett skit… Det fungerar alltid”.

Surkorven och fotografen

En gång för länge sedan när jag jobbade på tidningen skulle två av mina kollegor åka på reportageresa till Sälen. En resa på sisådär 85 mil. Sagt och gjort. De rullade iväg med bilen. Fotografen körde, reportern satt bredvid. Just den här reportern var väldigt intresserad av järnvägar och tåg.

De åkte en bit, pratade om ditten och datten. Men plötsligt tystnade reportern. Svarade inte på tilltal. Satt bara och glodde ut genom sidofönstret. En timme gick. Fotografen försökte få kontakt. Men möttes bara av svar typ ”mmm…”. Så han gav upp. Han får väl sitta där och sura då, tänkte fotografen. Det gick en timme till. Plötsligt drämde reportern näven i plasten framför sig och konstaterade glatt:

”Ja, det kunde jag ge mig fan på…det är ju en gammal banvall!”

Bättre än alvedon

Huvudvärk. Det var ingen bra start på dagen. Alvedon, frukost och kaffe. Inget hjälper. Samlar ihop pinalerna och checkar ut. Lufsar mot stationen. Det är då jag får se henne. Jag stannar upp och beundrar formerna, uppifrån och ned. Vilken skönhet. Det är tidigt, men jag kan inte låta bli: jag bestiger henne…

El16 2205 påminner mej om TGOJ. Detta var ett av deras lok. Jag ler för mej själv. Blir varm i hjärtat. Och huvudvärken är borta.

Lokförare – och taxichaffis

Pågatågskörningen var en trevlig bekantskap, på den tiden det begav sig. Roliga fordon att spaka. Och driftsäkra. Dessutom hände det alltid en massa konstiga saker i samband med den här tjänstgöringen.

En gång körde jag ett tåg till Ystad och skulle åka taxi tillbaka till Malmö. Det var i november. Det var kallt och snöstorm. Vägarna var igensnöade. Eller snarare igenblåsta. Klockan var ett på natten och taxin dök upp som den skulle.

Vi åkte iväg. Taxichauffören beklagade sig över hur trött han var. Han satt och nästan nickade till. Herregud, tänkte jag, hur ska detta gå? Chauffören frågade om det gjorde nåt om han öppnade fönstret lite. Nej, gör det du. Han kvicknade till en aning. Men efter tio minuter var det likadant igen. Så jag erbjöd mig att köra istället.”Ja, kan du göra det? Vad bra!” Vi bytte plats. Jag körde taxi och chauffören satt bredvid och sov.

Först tyckte jag att det hela var lite komiskt, men ju mer jag funderade, ju mer förbannad blev jag. Ska jag behöva köra bara för att han har jobbat dubbla pass idag? Va!?! Och vad hade hänt om inte jag haft körkort? När vi kom till Malmö satte jag bilen på tomgång och smög ut. Utan att betala. Undrar hur chauffören förklarar den körningen för sin chef?

Shirley Klant

För det mesta sitter man på sitt lok och njuter av tillvaron. Dricker kaffe och lyssnar på radio. Men ibland blir man förbannad över det som strömmar ur högtalarna.

Shirley Clamp. Eller snarare Shirley Klant skulle jag vilja påstå. ”När kärleken föds har den inget namn”. Vad är det för sanslöst mumbo-jumbo? Har fortfarande inte stött på en enda människa som kan förklara vad det betyder.

Klanten har förstört en kanonlåt.”It must have been love” kan man kan få rysningar av att höra. Hade jag varit Marie Fredriksson så hade jag blivit riktig förbannad över detta tilltag. Fy skäms!

Då grät barnen

Sommaren 1992 var Kustpilen ny på Blekinge Kustbana. Min mamma (tänker ofta på dej, lilla ängel) arbetade som barnpassare. Eller vad det nu kan ha hetat. Hade sju, åtta ungar hemma hos sig om dagarna.

En dag bestämde de sig för att åka tåg. Barnen hade ju sett så många reportage i
tidningarna och TV om det nya fina tåget. Barnen ritade teckningar som de skulle ge till lokföraren. Förväntansfulla traskade de iväg till stationen. Bommarna gick ned. Barnen sträckte på sig för att se tåget när det kom långt där borta i kurvan. Och där kom det…men inte var det Kustpilen.

Istället rullade en gammal nedklottrad rälsbuss in. Y1an rök och lät illa. Fullpackad med folk. Inte en sittplats ledig. Vilket fiasko. Barnen grät. Mamma fann för gott att avblåsa hela projektet.

Men historien fick ändå ett lyckligt slut. Min ömma moder skrev till chefen för Kustpilen och förklarade situationen. Hon fick pengarna tillbaka, plus några checkar att handla fika för till ungarna när de åkte nästa gång.

Då som nu kunde man lita på SJ.

Den Vimsige och Vida Världen

Den Vimsige och jag skulle en tidig morgon i Piteå ge oss iväg från hotellet, för att starta upp ett Rc-lok och ge oss ut i vida världen. (Jag skriver så eftersom jag glömt vilken station vi skulle till).

En jourbutik hade just öppnat och vi klev in. Den Vimsige får syn på ägaren och kläcker ur sig, lite käckt, på ganska bred blekingska: Jaså, ni har öppet?

Butiksägaren är inte med på noterna. Glor surt och säger sedan: ”Ja, vi har liksom ett system här uppe. Det går ut på att vi låser dörren när affären är stängd”.

Den Vimsige tyckte inte alls den kommentaren var rolig. Vet inte vem av dem – han eller butiksägaren – som var surast den dagen. Men jag fick mig ett gott skratt i alla fall.