Elefanten

Skåne. Tidig morgon. November. Mörkt. Dimmigt. Väldigt dimmigt. Krokig bana. Backig bana. Trött lokförare. Jag tror ni har bilden klar för er. Där sitter man alltså och halvnickar. Plötsligt, från ingenstans, uppenbarar sig en – och håll i er nu – elefant (!) i banvallen. Jag hinner inte reagera ens. Jag tittar i backspegeln och ser elefanten försvinna in i dimman igen. Såg jag rätt? Håller jag på att bli galen? Är jag ens vaken?

Elefanten klarade sig med en hårsmån. Eller var det kanske jag som klarade mig med en hårsmån? Hur skulle det se ut att krocka med en elefant? Och, framför allt, hur skulle det kännas i tåget att krocka med en elefant? Hur som helst, jag var ju tvungen att ringa och meddela Banverket. Men hur lägger man fram en sån sak? ”Fjarren, Malmoo”. Ja, jo, hejsan hejsan. Nu kanske detta låter lite konstigt, men alltså det var så att jag kom åkandens här och så stod det en elefant bredvid spåret.  Lång tystnad. ”Jahau du, var den rosa osså, ällor?”

Tack och lov stod det inga poliser i Malmö när jag rullade in med tåget. Och inga vårdare heller. Några dagar senare läste jag i tidningen att en elefant rymt från en cirkus. Man hade fångat in den igen. I tidningen stod det att ”ingen vet vilka äventyr Jumbo varit ute på”. Jo, en visste. Och nu vet ni också.

Annons