Mammas död räddade mitt liv

Hon hann bara bli 49 år, lilla mamsen. Hon kämpade så gott hon kunde mot cancern men förlorade den ojämna kampen. Det var tragiskt på många sätt. Hon hann träffa sitt första barnbarn och hon gladdes så mycket åt att bli farmor. En gång hann hon hjälpa till med barnpassning. Mer än så blev det aldrig. Under den tidiga våren 2004 somnade hon in, stilla och lugnt.

Den 10 september 2004 skulle mamma ha fyllt 50 år. Jag och min syster hade bestämt att vi skulle gå på hennes grav och sätta blommor och tända ljus. Därför kunde jag inte ställa upp och jobba den dagen, som personalfördelaren ville, eftersom en kollega blivit sjuk. I 99 fall av 100 hade jag tagit det här extrapasset. Det var en bra tur. Men den här dagen gick det inte.

Klockan var strax efter nio. Själv låg jag och sussade. Min sambo förstod inte riktigt varför en god vän på Banverket, som det ju då hette, ringde och frågade om jag var hemma. När hon svarade ja, så sa han bara att det var bra det. ”Ska jag väcka honom eller?”. Nej, det behövdes inte. En liten stund senare klarnade bilden.

Tåg 357, en Kustpil, hade kraschat rakt in i en lastbil utanför Kristianstad. Chauffören hade parkerat på spåret. Han ville inte köra igenom bommarna. Han pratade i mobiltelefon och var rädd om lacken på bilen. Lite nonchalant gick han ut och försökte lyfta bommen.

Palle hade aldrig någon chans. Han såg lastbilen för sent. Han nödade och hann skrika att ”nu smäller det!” Det räddade livet på tågmästaren som hann ta några kliv bakåt i tåget. Håkan hade inte samma tur. Han hade haft en överliggning i Malmö och var nu på väg hem. Han satt på sin vanliga plats i förstaklassavdelningen och läste en bok. Två nära kollegor omkom på några sekunder. Hoppas ni har det bra där uppe, kamrater.

Palle, som egentligen tillhörde en annan åkstation, blev den som fick ta turen som jag tackat nej till. Hade inte mamma gått bort hade jag suttit på Palles plats den där morgonen. Mammas död räddade mitt liv.

Moderna män gråter och visar känslor, jag vet. Jag är ingen modern man, jag är bara en fjunig spoling som älskar att köra tåg. Jag håller igen på tårarna. Men den här dagen grät jag. I sorg över två fina kollegor. I chock över hur ödet kan påverka våra liv. Det är snart sju år sedan. Jag kan helt ärligt säga att det sedan dess inte gått en vecka mellan gångerna jag grubblat och funderar över det som hände.

Jag har fortfarande inte funnit några svar.

Annonser

12 thoughts on “Mammas död räddade mitt liv

  1. Du skriver riktigt bra, på ett sätt som får en att stanna kvar. Hittills har jag både fått mig ett gott skratt och en rejäl tankeställare.
    Lita på att jag kommer att fortsätta följa den här bloggen!

  2. Jag håller inte igen på tårarna…ofta tänker jag på min syster.Hennes glada skratt, alla goda kakor, såserna med all grädde i.. mums!
    Men ni finns ju här, Du Jonas och hela din härliga familj! Linda med sin familj o lillebror David.
    Det e gott att ni finns här nära, på så sätt lever min ”Syster Yster” vidare här hos mej och fortsätter att sprida sitt glada skratt varje gång vi träffas !!!
    Kramisar från Ninni =-)

  3. Tack för ett jättefint och tankevärdigt inlägg. Är själv lokis och alla pratar om den olyckan med en viss sorgsenhet i rösten. En tår hittade vägen nerför min kind…bra skrivet, och trevligt att du inte bara skriver om det som händer just nu utan även lite från förr (tampas med handikappsrampen på en X11 lite då och då, senast i måndes).

  4. Kustpilen – det var en olycka som berörde mig hårt också och samma gäller några av dina äldre kolleger som förolyckats nära pensionen. Bra Du tar upp den här saken. Du ser jag nappat på Ditt upprop i postvagnen och jag skrattade idag när jag satt i bilen och måste berätta för min sambo om ditt äventyr med instruktören – det är sånt man minns.
    Har du hört talas om Sjöbergs figur ”Blamageguden”. Klicka länken
    http://hem.passagen.se/osbydata/blamage.html

  5. Just det där med att man ”skulle varit där” har jag funderat över många gånger när kollegor har kört på folk eller drabbats av andra saker. Ibland har man själv suttit där och varit den som tagit smällen på olika vis och man funderar då på varför man tog extrapasset. Hur skulle det kännas om man ringde och sjukanmälde sig och så drabbades kollegan som hoppade in av något som i Nosaby? Han som inte kunde ta sitt ordinarie pass den där dagen har säkert funderat både en och två gånger… Det är väl kanske sant att vi lokförare står med ena foten i rättssalen och den andra i graven? Den senaste veckans jobb har iaf fått mig att tro mer på det än någonsin efter att ha varit nära att köra på både bilar och folk och dessutom haft bråk ombord. Hur det kommer sig att vissa veckor är sådana och andra kolugna kommer jag aldrig förstå.

    Tack för en läsvärd blogg, både i stort och smått! Syns på spåren kollega!

    • Tack Björn. Du har många poänger i det du skriver. Ibland försöker jag förklara för kompisar och så hur jag har det på jobbet. Men det är så svårt. Ibland är det bara kollegor som kan förstå.

  6. Ping: Jag saknar dej, mamsen | I huvudet på en lokförare

  7. Ping: Tio år av frågor | I huvudet på en lokförare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s